Den här sidan har korrekturlästs
§ §
27
Sång 2.
Bärens skaft ur jorden sköto,
Gyllne blommor täckte fälten,
Gräs av alla arter grodde,
Mångahanda örter växte;
Endast kornet växte icke:
Ej den goda sådden uppsköt.
Nu den gamle Väinämöinen
Vandrar fram och överlägger
Uppå stranden invid havet,
240. Vid det vida vattnets bräddar;
Sädesarter sex han finner,
Hittar sju olika fröslag
Uppå stranden invid havet,
I den fina, mjuka sanden;
Gömmer dem uti ett mårdskinn,
Sommarekorrns benbeklädnad;
Gär då ut att så på fälten,
Att med frön befrukta marken
Närmast invid Kalevas källa
250. Uppå Osmo-åkerns jordvall.
Kvittrar då en fink på grenen:
»Osmos korn skall icke växa,
Kalevas havre icke frodas,
Om ej markens träd man fäller,
Om ej här en sved man hugger,
Och med eld förbränner sveden.»
Gamle trygge Väinämöinen
Låter vässa sig en yxa
Och en väldig sved han hugger,
260. Fäller ner en vidsträckt skogsmark.
Gyllne blommor täckte fälten,
Gräs av alla arter grodde,
Mångahanda örter växte;
Endast kornet växte icke:
Ej den goda sådden uppsköt.
Nu den gamle Väinämöinen
Vandrar fram och överlägger
Uppå stranden invid havet,
240. Vid det vida vattnets bräddar;
Sädesarter sex han finner,
Hittar sju olika fröslag
Uppå stranden invid havet,
I den fina, mjuka sanden;
Gömmer dem uti ett mårdskinn,
Sommarekorrns benbeklädnad;
Gär då ut att så på fälten,
Att med frön befrukta marken
Närmast invid Kalevas källa
250. Uppå Osmo-åkerns jordvall.
Kvittrar då en fink på grenen:
»Osmos korn skall icke växa,
Kalevas havre icke frodas,
Om ej markens träd man fäller,
Om ej här en sved man hugger,
Och med eld förbränner sveden.»
Gamle trygge Väinämöinen
Låter vässa sig en yxa
Och en väldig sved han hugger,
260. Fäller ner en vidsträckt skogsmark.
