Den här sidan har korrekturlästs
§ §
339
Sång 21.
Och med mig till orda toge,
Började att runor kväda,
Till ett glättigt slut på dagen,
Denna högtidskväll till heder?»
Sade gubben då på ugnen:
»Förr man icke här förnummit,
Ej förnummit eller skådat
I evärdeliga tider
Sångare, som bättre varit,
330. Någon mera kunnig konstnär,
Än jag fordom var att kväda,
Då jag sjöng i yngre dagar,
Kvad på vikens vida vatten,
Stämde upp på mon min visa,
Galade i varje granskog,
Sjöng i djupa ödemarker.
»Skön och stark var då min stämma,
Klingande och ren var rösten,
Flöt så lätt som flodens bölja,
340. Som den strida strömmens vågor,
Gick som skidan över drivan,
Som en segelbåt på vågen.
Men jag kan det ej förklara,
Ej jag vet och ej jag känner,
Vad min ljuva röst har rövat,
Vad som sänkt min starka stämma;
Ej som floden mer den flyter,
Vaggar icke mer som vågen,
Skrider som en harv på sveden,
350. Som en grenig tall på drivan,
Började att runor kväda,
Till ett glättigt slut på dagen,
Denna högtidskväll till heder?»
Sade gubben då på ugnen:
»Förr man icke här förnummit,
Ej förnummit eller skådat
I evärdeliga tider
Sångare, som bättre varit,
330. Någon mera kunnig konstnär,
Än jag fordom var att kväda,
Då jag sjöng i yngre dagar,
Kvad på vikens vida vatten,
Stämde upp på mon min visa,
Galade i varje granskog,
Sjöng i djupa ödemarker.
»Skön och stark var då min stämma,
Klingande och ren var rösten,
Flöt så lätt som flodens bölja,
340. Som den strida strömmens vågor,
Gick som skidan över drivan,
Som en segelbåt på vågen.
Men jag kan det ej förklara,
Ej jag vet och ej jag känner,
Vad min ljuva röst har rövat,
Vad som sänkt min starka stämma;
Ej som floden mer den flyter,
Vaggar icke mer som vågen,
Skrider som en harv på sveden,
350. Som en grenig tall på drivan,
