Den här sidan har korrekturlästs
§ §
356
Sång 22.
Död på vägen ner till stranden
Med sitt klappträd under armen.»
Djupt den arma flickan suckar,
Djupt hon suckar, hämtar andan,
Börjar slutligen att gråta,
Brister ut i bittra tårar.
Nävtals grät hon sina tårar,
Göpentals sin saknads floder
På sin faders rena gårdar,
390. Sjöar på sin faders stuggolv,
Därpå tog hon själv till orda,
Yttrade och sade slutligt:
»Mina systrar, ljuva siskor,
Mina forna ungdomsvänner,
I, som vuxit vid min sida,
Hören alla vad jag säger!
Ej jag vet och ej jag känner
Vad det är, som hos mig kunnat
Förorsaka dessa sorger,
400. Uppväckt denna djupa oro,
Medfört dessa mörka tankar,
Åstadkommit denna ängslan.
»Annat tänkte, annat trodde,
Annat hoppades jag alltid:
Att som vårens gök få flyga,
Att på kullar glättigt sjunga,
När till dessa dar jag kommit,
När till detta mål jag hunnit.
Ej jag får som göken flyga
410. Ej på kullar glättigt sjunga,
Med sitt klappträd under armen.»
Djupt den arma flickan suckar,
Djupt hon suckar, hämtar andan,
Börjar slutligen att gråta,
Brister ut i bittra tårar.
Nävtals grät hon sina tårar,
Göpentals sin saknads floder
På sin faders rena gårdar,
390. Sjöar på sin faders stuggolv,
Därpå tog hon själv till orda,
Yttrade och sade slutligt:
»Mina systrar, ljuva siskor,
Mina forna ungdomsvänner,
I, som vuxit vid min sida,
Hören alla vad jag säger!
Ej jag vet och ej jag känner
Vad det är, som hos mig kunnat
Förorsaka dessa sorger,
400. Uppväckt denna djupa oro,
Medfört dessa mörka tankar,
Åstadkommit denna ängslan.
»Annat tänkte, annat trodde,
Annat hoppades jag alltid:
Att som vårens gök få flyga,
Att på kullar glättigt sjunga,
När till dessa dar jag kommit,
När till detta mål jag hunnit.
Ej jag får som göken flyga
410. Ej på kullar glättigt sjunga,
