Den här sidan har korrekturlästs
§ §
365
Sång 23.
Är de ungas tid att uppstå,
Tid att vila blott för gamla.
»Men om hanen icke ropar,
Om ej värdens fågel galar,
Må då månen bli din hane,
Karlavagnen bli din ledning.
Gå då ofta ut på gården,
Att du månen kan beskåda,
Giva akt på Karlavagnen,
120. Och betrakta himlens stjärnor.
Står då Karlavagnen upprätt,
Vänd med hornen rakt mot söder
Och med stjärten upp mot norden,
Är det tid för dig att uppstå
Från din unge makes sida,
Från den raske mannens läger,
Att ur härden glöd uppleta,
Söka rätt på elddonsasken,
Blåsa eld uppå en pärtstump,
130. Varsamt, så ej gnistor spridas!
»Men om härdens glöd har slocknat,
Finnes elddon ej i asken,
Stöt då på din egen älskling,
Väck då varsamt på den vackre:
»Giv mig eld, min gode make,
Eld behöves, du mitt smultron!»
Får du då ett stycke flinta,
Något litet grand av fnösket,
Slå då eld med största snabbhet,
140. Instick pärtan i sin klyka,
Tid att vila blott för gamla.
»Men om hanen icke ropar,
Om ej värdens fågel galar,
Må då månen bli din hane,
Karlavagnen bli din ledning.
Gå då ofta ut på gården,
Att du månen kan beskåda,
Giva akt på Karlavagnen,
120. Och betrakta himlens stjärnor.
Står då Karlavagnen upprätt,
Vänd med hornen rakt mot söder
Och med stjärten upp mot norden,
Är det tid för dig att uppstå
Från din unge makes sida,
Från den raske mannens läger,
Att ur härden glöd uppleta,
Söka rätt på elddonsasken,
Blåsa eld uppå en pärtstump,
130. Varsamt, så ej gnistor spridas!
»Men om härdens glöd har slocknat,
Finnes elddon ej i asken,
Stöt då på din egen älskling,
Väck då varsamt på den vackre:
»Giv mig eld, min gode make,
Eld behöves, du mitt smultron!»
Får du då ett stycke flinta,
Något litet grand av fnösket,
Slå då eld med största snabbhet,
140. Instick pärtan i sin klyka,
