Den här sidan har korrekturlästs
§ §
387
Sång 23.
Främmande din bror dig blivit,
770. Hustrun hård liksom en ryska!»
»Dock, ej detta ens mig brydde,
Fram begav jag mig till stugan,
Räckte hand åt dörrens klinka,
Kall den kändes vid mitt handtag.
»När i stugan in jag stigit,
Blev jag stående vid dörren,
Men den sköna gårdsvärdinnan
Trädde icke fram till hälsning,
Gav mig ej ett välkomsthandslag;
780. Själv ej mindre skön och fager,
Bjöd ej heller jag en hälsning,
Räckte ej ett välkomsthandslag.
Handen jag mot ugnen sträckte:
Kalla voro ugnens stenar.
Handen höll jag över härden:
Kallnad glöden var på härden.
»På en bänk min bror sig lägrat,
Vräkte sig i vrån vid ugnen,
Famnshögt sot hans skuldror täckte,
790. Låg kring hela kroppen spannhögt,
Alnshögt damm hans huvud höljde,
Aska, kvarterstjock från ugnen.
»Nu den främmande han frågar,
Spörjer så utav den komna:
»Vadan främlingen från fjärran?»
Dessa ord jag honom svarar:
»Känner du ej mer din syster,
Ej din moders forna dotter?
770. Hustrun hård liksom en ryska!»
»Dock, ej detta ens mig brydde,
Fram begav jag mig till stugan,
Räckte hand åt dörrens klinka,
Kall den kändes vid mitt handtag.
»När i stugan in jag stigit,
Blev jag stående vid dörren,
Men den sköna gårdsvärdinnan
Trädde icke fram till hälsning,
Gav mig ej ett välkomsthandslag;
780. Själv ej mindre skön och fager,
Bjöd ej heller jag en hälsning,
Räckte ej ett välkomsthandslag.
Handen jag mot ugnen sträckte:
Kalla voro ugnens stenar.
Handen höll jag över härden:
Kallnad glöden var på härden.
»På en bänk min bror sig lägrat,
Vräkte sig i vrån vid ugnen,
Famnshögt sot hans skuldror täckte,
790. Låg kring hela kroppen spannhögt,
Alnshögt damm hans huvud höljde,
Aska, kvarterstjock från ugnen.
»Nu den främmande han frågar,
Spörjer så utav den komna:
»Vadan främlingen från fjärran?»
Dessa ord jag honom svarar:
»Känner du ej mer din syster,
Ej din moders forna dotter?
