Den här sidan har korrekturlästs
§ §
404
Sång 24.
Gärdets allra lägsta vidja.
410. Gärdselstören längst på åkern,
Som jag upprest förr som liten,
Som jag flätat hop som flicka.
»Och min moders gamla gallko,
Som jag i min ungdom vattnat,
Som jag skött, då den var liten,
Hör jag matt emot mig råma,
På den vida gårdens spånhög,
Hemmets snöbetäckta marker:
Kanske även den mig känner,
420. Vet att jag är hemmets dotter.
»Och min faders häst, den gamle,
Som jag matade som liten,
Som jag fodrat förr som flicka,
Hör jag kraftlöst mot mig gnägga,
På den vida gårdens spånhög,
Hemmets snöbetäckta marker:
Kanske även den mig känner,
Vet att jag är gårdens dotter.
»Och min broders gamla gårdshund,
430. Som jag matat i min barndom,
Som jag lärde in som flicka,
Hör jag svagt emot mig skälla,
På den vida gårdens spånhög,
Hemmets snöbetäckta marker:
Kanske även den mig känner,
Vet att jag är gårdens dotter.
»Andra torde ej mig känna,
När till hemmets gård jag kommer,
410. Gärdselstören längst på åkern,
Som jag upprest förr som liten,
Som jag flätat hop som flicka.
»Och min moders gamla gallko,
Som jag i min ungdom vattnat,
Som jag skött, då den var liten,
Hör jag matt emot mig råma,
På den vida gårdens spånhög,
Hemmets snöbetäckta marker:
Kanske även den mig känner,
420. Vet att jag är hemmets dotter.
»Och min faders häst, den gamle,
Som jag matade som liten,
Som jag fodrat förr som flicka,
Hör jag kraftlöst mot mig gnägga,
På den vida gårdens spånhög,
Hemmets snöbetäckta marker:
Kanske även den mig känner,
Vet att jag är gårdens dotter.
»Och min broders gamla gårdshund,
430. Som jag matat i min barndom,
Som jag lärde in som flicka,
Hör jag svagt emot mig skälla,
På den vida gårdens spånhög,
Hemmets snöbetäckta marker:
Kanske även den mig känner,
Vet att jag är gårdens dotter.
»Andra torde ej mig känna,
När till hemmets gård jag kommer,
