Den här sidan har korrekturlästs
§ §
423
Sång 25.
Själv begynner nu att kväda,
410. Sig till sångens värv förfogar;
Höjande sin röst han säger
Och med dessa ord han talar:
Tacksägelsesånger
v. 413—672.
»Käre vänner, gode bröder,
I som muntligt till mig talen,
Mina goda språkkamrater,
Hören vad jag säger! Sällan
Mun mot mun två duvor mötas,
Syskon öga emot öga,
Bröder sida invid sida,
420. Hand i hand en moders söner,
Här i dessa öde trakter,
Dessa Pohjas sorgsna länder!
»Skola då en sång vi börja,
Oss till sångens värv förfoga?
Skalden tillhör ju att sjunga,
Vårens gyllne gök att gala,
Sinetär att tyger färga,
Kankatar att väven sköta.
»Även Lapplands söner sjunga,
430. Kväda glatt i sina höskor,
När de älgens kött, det grova,
Renens magra kött förtära:
Varför kan då jag ej sjunga,
Kunna våra barn ej kväda,
Vi, som oss med bröd förplägat,
Vi, som mättat oss med mjölmat?
»Även Lapplands söner sjunga,
Kväda glatt i sina höskor,
410. Sig till sångens värv förfogar;
Höjande sin röst han säger
Och med dessa ord han talar:
Tacksägelsesånger
v. 413—672.
»Käre vänner, gode bröder,
I som muntligt till mig talen,
Mina goda språkkamrater,
Hören vad jag säger! Sällan
Mun mot mun två duvor mötas,
Syskon öga emot öga,
Bröder sida invid sida,
420. Hand i hand en moders söner,
Här i dessa öde trakter,
Dessa Pohjas sorgsna länder!
»Skola då en sång vi börja,
Oss till sångens värv förfoga?
Skalden tillhör ju att sjunga,
Vårens gyllne gök att gala,
Sinetär att tyger färga,
Kankatar att väven sköta.
»Även Lapplands söner sjunga,
430. Kväda glatt i sina höskor,
När de älgens kött, det grova,
Renens magra kött förtära:
Varför kan då jag ej sjunga,
Kunna våra barn ej kväda,
Vi, som oss med bröd förplägat,
Vi, som mättat oss med mjölmat?
»Även Lapplands söner sjunga,
Kväda glatt i sina höskor,
