Den här sidan har korrekturlästs
§ §
43
Sång 3.
Handskarna uppå hans händer
Till två näckrosblad i insjön,
Kvad därpå hans blåa mantel
Upp i fästets rymd, till strömoln,
Och det mjuka yllebältet
Till en stjärnerad på himlen.
Själve Joukahainen kvad han
Intill midjan ned i kärret,
Intill höfterna i ängen
330. Och till armarna i sandmon.
Nu den unge Joukahainen
Märkte väl och fann förvisso
Att han råkat rätta vägen,
Att han hunnit fram på färden,
Kommit sig i sängartävlan
Med den gamle Väinämöinen.
Ena fotens kraft han prövar,
Men förmår ej foten höja;
Vill försöka med den andra:
340. Sko av sten han bär på denna.
Nu den unge Joukahainen
Känner, sig av ångest gripen,
Råkar i allt större vånda,
Yttrar slutligen och säger:
»O du vise Väinämöinen,
Du, en siare evärdlig!
Tag besvärjelsen tillbaka,
Återtag de helga orden,
Lös mig utur detta trångmål,
350. Rädda mig ur detta läge,
Till två näckrosblad i insjön,
Kvad därpå hans blåa mantel
Upp i fästets rymd, till strömoln,
Och det mjuka yllebältet
Till en stjärnerad på himlen.
Själve Joukahainen kvad han
Intill midjan ned i kärret,
Intill höfterna i ängen
330. Och till armarna i sandmon.
Nu den unge Joukahainen
Märkte väl och fann förvisso
Att han råkat rätta vägen,
Att han hunnit fram på färden,
Kommit sig i sängartävlan
Med den gamle Väinämöinen.
Ena fotens kraft han prövar,
Men förmår ej foten höja;
Vill försöka med den andra:
340. Sko av sten han bär på denna.
Nu den unge Joukahainen
Känner, sig av ångest gripen,
Råkar i allt större vånda,
Yttrar slutligen och säger:
»O du vise Väinämöinen,
Du, en siare evärdlig!
Tag besvärjelsen tillbaka,
Återtag de helga orden,
Lös mig utur detta trångmål,
350. Rädda mig ur detta läge,
