Den här sidan har korrekturlästs
§ §
50
Sång 3.
Se, det har jag städse hoppats,
Önskat mig i alla tider
Att till frände få den höge,
Få en hjälte in i släkten,
Väinämöinen till min svärson,
Till min måg den store sångarn!»
Unge Joukahainens syster
Brister själv i bittra tårar,
Gråter en dag, gråter tvenne,
540. Sittande på hemmets trappa,
Gråter sorgsen i sitt sinne,
Full av tryckande bekymmer.
Hennes moder då sig yttrar:
»Varför gråter du min Aino?
Se, en ansedd make får du,
Till en hög mans hem du kommer,
Där du kan vid fönstret sitta,
Jollra sysslolös på bänken.»
Dottern svarar då och säger:
550. »O min moder, som mig burit!
Skäl jag har ju dock att sörja:
Jag mitt sköna hår begråter,
Dessa unga rika lockar,
Dessa mina mjuka flätor,
Dem jag redan måste täcka,
I min ungdom undangömma!
»Och i all min tid jag sörjer
Över solens ljuva klarhet,
Över månens milda skimmer,
560. Hela himlafästets fägring,
Önskat mig i alla tider
Att till frände få den höge,
Få en hjälte in i släkten,
Väinämöinen till min svärson,
Till min måg den store sångarn!»
Unge Joukahainens syster
Brister själv i bittra tårar,
Gråter en dag, gråter tvenne,
540. Sittande på hemmets trappa,
Gråter sorgsen i sitt sinne,
Full av tryckande bekymmer.
Hennes moder då sig yttrar:
»Varför gråter du min Aino?
Se, en ansedd make får du,
Till en hög mans hem du kommer,
Där du kan vid fönstret sitta,
Jollra sysslolös på bänken.»
Dottern svarar då och säger:
550. »O min moder, som mig burit!
Skäl jag har ju dock att sörja:
Jag mitt sköna hår begråter,
Dessa unga rika lockar,
Dessa mina mjuka flätor,
Dem jag redan måste täcka,
I min ungdom undangömma!
»Och i all min tid jag sörjer
Över solens ljuva klarhet,
Över månens milda skimmer,
560. Hela himlafästets fägring,
