Den här sidan har korrekturlästs
§ §
61
Sång 4.
Aino börjar då sig kläda,
Tager på sig allt det bästa,
Fäster guld uppå sitt änne,
Silverprydnader i håret,
Blåa sidenband kring pannan,
Röda snodder kring sitt huvud.
Så från hemmet ut hon vandrar,
Bort från lund till lund hon irrar,
Över kärr och över moar,
270. Genom djupa ödemarker;
Sjunger för sig själv och säger,
Yttrar under det hon framgår:
»Tunga kval mitt sinne kvälja,
Sjukt av sorger är mitt huvud;
Dock så tungt ej kvalen kvälja,
Sorgen ej så svårt mig plågar,
Att jag finge dö, jag arma,
Att jag usla fölle undan,
Ginge bort från dessa sorger,
280. Dessa tryckande bekymmer.
»Tid för mig helt visst det vore
Att från denna världen skiljas,
Tid till Manala att komma,
Ner till Tuonis dunkla boning;
Icke sörjde mig min fader,
Ej min moder skulle gråta,
Ej min systers kinder fuktas,
Ej min broder tårar fälla,
Om jag störtade i vattnet,
290. Om jag drunknade i havet,
Tager på sig allt det bästa,
Fäster guld uppå sitt änne,
Silverprydnader i håret,
Blåa sidenband kring pannan,
Röda snodder kring sitt huvud.
Så från hemmet ut hon vandrar,
Bort från lund till lund hon irrar,
Över kärr och över moar,
270. Genom djupa ödemarker;
Sjunger för sig själv och säger,
Yttrar under det hon framgår:
»Tunga kval mitt sinne kvälja,
Sjukt av sorger är mitt huvud;
Dock så tungt ej kvalen kvälja,
Sorgen ej så svårt mig plågar,
Att jag finge dö, jag arma,
Att jag usla fölle undan,
Ginge bort från dessa sorger,
280. Dessa tryckande bekymmer.
»Tid för mig helt visst det vore
Att från denna världen skiljas,
Tid till Manala att komma,
Ner till Tuonis dunkla boning;
Icke sörjde mig min fader,
Ej min moder skulle gråta,
Ej min systers kinder fuktas,
Ej min broder tårar fälla,
Om jag störtade i vattnet,
290. Om jag drunknade i havet,
