Den här sidan har korrekturlästs
§ §
63
Sång 4.
På den gråbesprängda klippan,
På den blanka hälln i havet;
Stenen störtar då i vattnet,
Kala klippan går till botten,
Jungfrun sjunker ner med henne,
Aino invid stenens sida.
Så förgicks den unga duvan,
Så den arma tärnan omkom.
Än hon talte i sin dödsstund,
330. Sjunkande ännu hon sade:
»Ut begav jag mig att bada,
Svalka mig i havets vågor,
Där förgicks jag, unga duva,
Omkom vådligt, arma fågel.
Aldrig må min gode fader,
Aldrig i sin levnadsdagar,
Draga not i dessa vatten,
Fånga fisk ur dessa fjärdar!
»Ut begav jag mig att bada,
340. Gick till havets strand att simma,
Där förgicks jag, unga duva,
Omkom vådligt, arma fågel;
Aldrig mera må min moder,
Ej så länge tiden varar,
Hämta vatten för sin bakning
Vid den vida vikens hemstrand!
»Ut begav jag mig att bada,
Gick till havets strand att simma,
Där förgicks jag, unga duva,
350. Omkom vådligt, arma fågel;
På den blanka hälln i havet;
Stenen störtar då i vattnet,
Kala klippan går till botten,
Jungfrun sjunker ner med henne,
Aino invid stenens sida.
Så förgicks den unga duvan,
Så den arma tärnan omkom.
Än hon talte i sin dödsstund,
330. Sjunkande ännu hon sade:
»Ut begav jag mig att bada,
Svalka mig i havets vågor,
Där förgicks jag, unga duva,
Omkom vådligt, arma fågel.
Aldrig må min gode fader,
Aldrig i sin levnadsdagar,
Draga not i dessa vatten,
Fånga fisk ur dessa fjärdar!
»Ut begav jag mig att bada,
340. Gick till havets strand att simma,
Där förgicks jag, unga duva,
Omkom vådligt, arma fågel;
Aldrig mera må min moder,
Ej så länge tiden varar,
Hämta vatten för sin bakning
Vid den vida vikens hemstrand!
»Ut begav jag mig att bada,
Gick till havets strand att simma,
Där förgicks jag, unga duva,
350. Omkom vådligt, arma fågel;
