Den här sidan har korrekturlästs
§ §
75
Sång 5.
Och försvann från vattnets yta
In uti en gråsprängd klippa,
I en rämna, leverfärgad.
Gamle trygge Väinämöinen
Börjar nu att övertänka
Vad som stode här att göra:
Och en silkesnot han hopknöt,
Drog den hit och dit i vattnet,
Längsmed sunden och tvärsöver,
150. Drog den genom lugna vatten,
Av och an emellan laxgrund,
Överallt kring Väinö-vattnen,
Utmed Kalevala-näsen,
Kring de dunkelblåa djupen,
Genom havets största virvlar,
Längsmed Joukolas alla älvar,
Kring var strand av Lapplands vikar.
Annan fisk han fick tillräckligt,
Fisk av alla slag ur havet,
160. Fick dock ej den sköna fisken,
Som han ständigt bar i hågen:
Vellamos våguppstigna jungfru,
Ahtos enda barn och dotter.
Därpå gamle Väinämöinen
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan lutad mössa
Yttrade ett ord och sade:
»Ve min fånighet, jag dåre,
Ve min ringa mannainsikt!
170. Även mig förstånd var givet,
In uti en gråsprängd klippa,
I en rämna, leverfärgad.
Gamle trygge Väinämöinen
Börjar nu att övertänka
Vad som stode här att göra:
Och en silkesnot han hopknöt,
Drog den hit och dit i vattnet,
Längsmed sunden och tvärsöver,
150. Drog den genom lugna vatten,
Av och an emellan laxgrund,
Överallt kring Väinö-vattnen,
Utmed Kalevala-näsen,
Kring de dunkelblåa djupen,
Genom havets största virvlar,
Längsmed Joukolas alla älvar,
Kring var strand av Lapplands vikar.
Annan fisk han fick tillräckligt,
Fisk av alla slag ur havet,
160. Fick dock ej den sköna fisken,
Som han ständigt bar i hågen:
Vellamos våguppstigna jungfru,
Ahtos enda barn och dotter.
Därpå gamle Väinämöinen
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan lutad mössa
Yttrade ett ord och sade:
»Ve min fånighet, jag dåre,
Ve min ringa mannainsikt!
170. Även mig förstånd var givet,
