Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/83

Den här sidan har korrekturlästs
 SJÄTTE SÅNGEN.

Gamle trygge Väinämöinen
Vill sig nu åstad begiva
Fjärran till de kulna bygder,
Bort till Pohjola det mörka.
 Tar sin fåle, gul som halmen,
Tar sin ridhingst, ärtskaftfärgad,
Lägger betslet på sin älskling,
Grimman på den käre fålen,
Själv han på dess rygg sig sätter,
10. Gränsle sig på hästen kastar;
Rider så att luften susar,
Snabbt sin väg tillryggalägger
På sin fåle, gul som halmen,
På sin ridhingst, ärtskaftfärgad.
 Genom Väinöläs lunder red han,
Över Kalevalas moar,
Hästen sprang och färden framled,
Hemmet kvarblev, vägen avtog;
Redan kom han ut på havet,
20. På dess öppna, vida yta;