Den här sidan har korrekturlästs
§ §
83
Sång 6.
Träffa vill jag Väinämöinen,
Skjuta skall jag store sångarn
Genom levern, in i hjärtat,
Ända genom axelbladet!»
Men hans moder honom nekar,
Hon förbjuder honom skjuta:
»Skjut ej gamle Väinämöinen,
Döda ej Kalevalainen!
Hög är Väinös släkt, han är ju
120. Son utav min svågers syster.
»Om du Väinämöinen sköte,
Dödade Kalevalainen,
Skulle här all fröjd försvinna,
Sängen bort från jorden vika;
Bättre glädjen trivs i ljuset,
Sängen hellre uppå jorden,
Än i Manala, det mörka,
Uti Tuonis dunkla boning.»
Nu den unge Joukahainen
130. Sig ett ögonblick besinnar,
Håller upp en liten stund blott;
Skjuta vill den ena handen,
Och den andra det förhindrar,
Men hans fingrar fresta honom.
Slutligen han tog till orda,
Själv han yttrade och sade:
»Här må nu, fast tvenne gånger,
Allt, vad glädje heter, vika,
Alla jordens sånger tystna,
140. Ty jag skjuter, rädes icke!»
Skjuta skall jag store sångarn
Genom levern, in i hjärtat,
Ända genom axelbladet!»
Men hans moder honom nekar,
Hon förbjuder honom skjuta:
»Skjut ej gamle Väinämöinen,
Döda ej Kalevalainen!
Hög är Väinös släkt, han är ju
120. Son utav min svågers syster.
»Om du Väinämöinen sköte,
Dödade Kalevalainen,
Skulle här all fröjd försvinna,
Sängen bort från jorden vika;
Bättre glädjen trivs i ljuset,
Sängen hellre uppå jorden,
Än i Manala, det mörka,
Uti Tuonis dunkla boning.»
Nu den unge Joukahainen
130. Sig ett ögonblick besinnar,
Håller upp en liten stund blott;
Skjuta vill den ena handen,
Och den andra det förhindrar,
Men hans fingrar fresta honom.
Slutligen han tog till orda,
Själv han yttrade och sade:
»Här må nu, fast tvenne gånger,
Allt, vad glädje heter, vika,
Alla jordens sånger tystna,
140. Ty jag skjuter, rädes icke!»
