Den här sidan har korrekturlästs
§ §
91
Sång 7.
Uppå dessa vida vatten,
Dessa havets öppna sträckor,
Men jag vet det icke mera,
Inser icke och förstår ej,
Vilken död mig förr skall träffa,
Vad som förr skall bli min bane:
Om jag skall förgås av hunger
Eller ner i vattnet digna.»
Sade örnen, luftens fågel:
90. »Var för ingen del bekymrad!
Stig uppå min rygg allenast,
Träd på mina vingbensspetsar;
Jag skall dig ur havet bära,
Föra dig varthelst dig lyster;
Alltförväl den dag jag minnes,
Har ej glömt de goda tider,
Då du fällde Kaleva-sveden,
Osmolas öde skogar nedslog,
Ty då lät en björk du växa,
100. Lät det vackra trädet kvarstå
Till en viloplats för fåglar,
För mig själv till viloställe.»
Därpå gamle Väinämöinen
Höjer huvudet ur vågen;
Upp ur havet mannen stiger,
Hjälten reser sig ur böljan,
Upp på fågelns rygg han träder,
Uppå örnens vingbensspetsar.
Örnen, luftens fågel, förde
110. Nu den gamle Väinämöinen
Dessa havets öppna sträckor,
Men jag vet det icke mera,
Inser icke och förstår ej,
Vilken död mig förr skall träffa,
Vad som förr skall bli min bane:
Om jag skall förgås av hunger
Eller ner i vattnet digna.»
Sade örnen, luftens fågel:
90. »Var för ingen del bekymrad!
Stig uppå min rygg allenast,
Träd på mina vingbensspetsar;
Jag skall dig ur havet bära,
Föra dig varthelst dig lyster;
Alltförväl den dag jag minnes,
Har ej glömt de goda tider,
Då du fällde Kaleva-sveden,
Osmolas öde skogar nedslog,
Ty då lät en björk du växa,
100. Lät det vackra trädet kvarstå
Till en viloplats för fåglar,
För mig själv till viloställe.»
Därpå gamle Väinämöinen
Höjer huvudet ur vågen;
Upp ur havet mannen stiger,
Hjälten reser sig ur böljan,
Upp på fågelns rygg han träder,
Uppå örnens vingbensspetsar.
Örnen, luftens fågel, förde
110. Nu den gamle Väinämöinen
