Den här sidan har korrekturlästs
§ §
94
Sång 7.
Genast ut på gården hastar,
Skyndar fram till grindens öppning,
Där begynner hon att lyssna,
Yttrar slutligen och säger:
»Barnagråt är denna gråt ej,
Jämmern ej en kvinnas jämmer,
Gråten är en skäggig hjältes,
Är en mans med hårprydd haka!»
Ut på sjön hon sköt sin farkost,
180. Trebördsbåten ut på böljan,
Själv att ro hon nu begynte,
Rodde raskt och rodde hastigt,
Rodde fram till Väinämöinen,
Till den sorgbetyngde hjälten.
Där grät gamle Väinämöinen,
Upphov vattnets vän sin klagan
Vid en bäck i videsnåret,
I en tättuppvuxen häggskog;
Munnen rördes, skägget skälvde,
190. Men ej öppnades hans käkar.
Sade Pohjolas värdinna,
Yttrade och tog till orda:
»O, du arme, stackars gubbe,
Nu till fjärran land du kommit!»
Gamle trygge Väinämöinen
Höjde härvid upp sitt huvud,
Yttrade ett ord och sade:
»Alltför väl jag själv det känner,
Att till okänt land jag kommit,
200. Främmande för mig fullkomligt;
Skyndar fram till grindens öppning,
Där begynner hon att lyssna,
Yttrar slutligen och säger:
»Barnagråt är denna gråt ej,
Jämmern ej en kvinnas jämmer,
Gråten är en skäggig hjältes,
Är en mans med hårprydd haka!»
Ut på sjön hon sköt sin farkost,
180. Trebördsbåten ut på böljan,
Själv att ro hon nu begynte,
Rodde raskt och rodde hastigt,
Rodde fram till Väinämöinen,
Till den sorgbetyngde hjälten.
Där grät gamle Väinämöinen,
Upphov vattnets vän sin klagan
Vid en bäck i videsnåret,
I en tättuppvuxen häggskog;
Munnen rördes, skägget skälvde,
190. Men ej öppnades hans käkar.
Sade Pohjolas värdinna,
Yttrade och tog till orda:
»O, du arme, stackars gubbe,
Nu till fjärran land du kommit!»
Gamle trygge Väinämöinen
Höjde härvid upp sitt huvud,
Yttrade ett ord och sade:
»Alltför väl jag själv det känner,
Att till okänt land jag kommit,
200. Främmande för mig fullkomligt;
