Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/102

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

98


Sång 31.

Så till väldig strid han tågar
Mot sin broder Kalervoinen.
 Kalervos svärdotter sitter,
Ung och vacker, närmast fönstret,
Genom fönstret ut hon blickar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Är det kanske rök som stiger,
Eller något digert åskmoln,
Bakom åkrarna därborta,
60. Där det nya tåget slutar?»
Icke var det rök som uppsteg,
Icke något digert åskmoln,
Det var Untamoinens kämpar,
Som till strid från fjärran drogo.
 Untamoinens kämpar kommo,
Nalkades med svärd vid sidan,
Kalervoinens folk de dräpte,
Slogo ner den stora släkten,
Brände ner hans gård till aska,
70. Jämnade dess plats med jorden.
 Blott en kvinna kvar blev lämnad
Med ett foster i sitt sköte,
Henne Untamoinens kämpar
Förde med sig bort till hemmet,
Att dess lilla stuga städa,
Att dess pörtes tiljor sopa.
 När en liten tid förlidit,
Föds ett gossebarn till världen
Av den olycksfulla modern;
80. Hur benämnes denne gosse?