Den här sidan har korrekturlästs
§ §
124
Sång 32.
»O du Ukko, högst bland gudar!
Om du hör det bliva allvar,
Så förvandla du min boskap,
Låt min hjord förändra skepnad,
Mina kor till stenar bytas,
Mina vackra nöt till stubbar,
Medan besten är på vandring,
Underdjuret ute strövar!
»Om till björn jag vore skapad,
450. Om en honungstass jag vore,
Ville icke så jag leva,
Jämt i fötterna på kvinnor;
Mark ju finnes annorstädes,
Boskapsgårdar längre borta,
Där du sysslolös kan ströva,
Där du ledig kring kan vandra,
Dina hälar söndertrampa,
Dina smalbens kraft föröda,
I den mörkblå skogens inre,
460. Djupt i ödemarkens gömma.
»Tallmons kottar kan du trampa,
Sanden har du att beträda,
Väg är banad för din vandring,
Havets strand du har att gå på,
Anda fram till Pohjas ändpunkt,
Bort till Lapplands flacka marker;
Där är gott för dig att vara,
Nöjsamt att förnöta tiden:
Oskadd kan du gå om sommarn,
470. Utan strumpor under hösten
Om du hör det bliva allvar,
Så förvandla du min boskap,
Låt min hjord förändra skepnad,
Mina kor till stenar bytas,
Mina vackra nöt till stubbar,
Medan besten är på vandring,
Underdjuret ute strövar!
»Om till björn jag vore skapad,
450. Om en honungstass jag vore,
Ville icke så jag leva,
Jämt i fötterna på kvinnor;
Mark ju finnes annorstädes,
Boskapsgårdar längre borta,
Där du sysslolös kan ströva,
Där du ledig kring kan vandra,
Dina hälar söndertrampa,
Dina smalbens kraft föröda,
I den mörkblå skogens inre,
460. Djupt i ödemarkens gömma.
»Tallmons kottar kan du trampa,
Sanden har du att beträda,
Väg är banad för din vandring,
Havets strand du har att gå på,
Anda fram till Pohjas ändpunkt,
Bort till Lapplands flacka marker;
Där är gott för dig att vara,
Nöjsamt att förnöta tiden:
Oskadd kan du gå om sommarn,
470. Utan strumpor under hösten
