Den här sidan har korrekturlästs
§ §
142
Sång 34.
Och med skor av is jag kvarblev,
Strumpor utav snö jag ärvde,
Lämnades på frusna stigar,
På en spång av hala stockar,
För att halka ner i kärret,
För att ner i dyn försjunka.
»Dock, vid denna levnadsålder
Ämnar jag ännu ej bliva
Någon trampad stock på kärret,
90. Vräkt i dyn till spång för vandrarn,
Störtar ej i kärr, så länge
Tvenne händer kvar jag äger
Och kan röra fem par fingrar,
Fritt begagna alla tio!»
Nu en plan han får i sinnet,
I hans hjärna föds en tanke
Att till Untamola styra,
Att sin faders smärtor hämna,
Gälda vad hans moder lidit,
100. Allt vad ont han själv fått röna.
Och han yttrar så och säger:
»Vänta, vänta, Untamoinen,
Bida, du de minas bane!
När jag ut i härnad tågar,
Skall ditt hem med eld förhärjas,
Skall din gård till aska brännas!»
Honom möter då en gumma,
Skogens fru i mörkblå mantel,
Och till honom så hon talar,
110. Yttrar dessa ord och säger:
Strumpor utav snö jag ärvde,
Lämnades på frusna stigar,
På en spång av hala stockar,
För att halka ner i kärret,
För att ner i dyn försjunka.
»Dock, vid denna levnadsålder
Ämnar jag ännu ej bliva
Någon trampad stock på kärret,
90. Vräkt i dyn till spång för vandrarn,
Störtar ej i kärr, så länge
Tvenne händer kvar jag äger
Och kan röra fem par fingrar,
Fritt begagna alla tio!»
Nu en plan han får i sinnet,
I hans hjärna föds en tanke
Att till Untamola styra,
Att sin faders smärtor hämna,
Gälda vad hans moder lidit,
100. Allt vad ont han själv fått röna.
Och han yttrar så och säger:
»Vänta, vänta, Untamoinen,
Bida, du de minas bane!
När jag ut i härnad tågar,
Skall ditt hem med eld förhärjas,
Skall din gård till aska brännas!»
Honom möter då en gumma,
Skogens fru i mörkblå mantel,
Och till honom så hon talar,
110. Yttrar dessa ord och säger:
