Den här sidan har korrekturlästs
§ §
155
Sång 35.
Endast mitt emellan båda:
Son jag är av Kalervoinen,
Är en stackars håglös gosse,
En förvänd och vettlös sälle.
Men förtälj din egen härkomst,
Nämn den höga ätt dig fostrat:
Stor är väl den släkt du tillhör,
Och din fader vida frejdad?»
Flickan giver då till gensvar,
210. Yttrar dessa ord och säger:
»Stor är ej den ätt jag tillhör,
Icke stor, ej heller ringa,
Endast mitt emellan båda:
Jag är Kalervoinens dotter,
Är en stackars tanklös flicka,
Blott ett barn, förvänt och vettlöst!
»En gång i min barndoms dagar,
Hemma hos min goda moder,
Gick jag ut att plocka hallon,
220. Bär vid bergets fot i skogen;
Smultron sökte jag på tuvan,
Hallon invid bergets sluttning,
Plockade i tvenne dagar,
Sov om nätterna i skogen,
Men uppå den tredje dagen
Väg ej mer jag fann till hemmet;
Vägen ledde in i skogen,
Stigen bort i ödemarken.
»Där jag satt, och grät så bittert,
230. Grät en dag och grät en annan,
Son jag är av Kalervoinen,
Är en stackars håglös gosse,
En förvänd och vettlös sälle.
Men förtälj din egen härkomst,
Nämn den höga ätt dig fostrat:
Stor är väl den släkt du tillhör,
Och din fader vida frejdad?»
Flickan giver då till gensvar,
210. Yttrar dessa ord och säger:
»Stor är ej den ätt jag tillhör,
Icke stor, ej heller ringa,
Endast mitt emellan båda:
Jag är Kalervoinens dotter,
Är en stackars tanklös flicka,
Blott ett barn, förvänt och vettlöst!
»En gång i min barndoms dagar,
Hemma hos min goda moder,
Gick jag ut att plocka hallon,
220. Bär vid bergets fot i skogen;
Smultron sökte jag på tuvan,
Hallon invid bergets sluttning,
Plockade i tvenne dagar,
Sov om nätterna i skogen,
Men uppå den tredje dagen
Väg ej mer jag fann till hemmet;
Vägen ledde in i skogen,
Stigen bort i ödemarken.
»Där jag satt, och grät så bittert,
230. Grät en dag och grät en annan,
