Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/162

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

158


Sång 35.

Färdades ett stycke framåt,
Red en obetydlig sträcka,
Höll invid sin faders gårdar,
Vid sin egen faders marker.
 Uppå gården stod hans moder:
»O min moder, som mig fostrat!
O att du, min arma moder,
Då du bragte mig till världen,
Hade fyllt med rök din bastu,
300. Skjutit bommen till för dörren
Och i röken kvävt ditt foster,
Ombragt mig, två nätter gammal,
Fört i sjön mig i ett lakan,
Dränkt mig, insvept i ett täcke,
Kastat vaggan uppå elden,
Bränt den på din härd till aska!
 »Om i byn man hade frågat:
»»Vart är vaggan förd från stugan?
Varför hålles bom för bastun?»»
310. Hade du ju kunnat svara:
»»Vaggan har jag bränt till aska,
Offrat den åt härdens lågor;
Malt bereder jag i bastun,
Söker bringa säd till groning.»»
 Skyndsamt frågar då hans moder,
Spörjer så den ålderstigna:
»O min son, vad är å färde,
Vilka under hava timat?
Lik en Tuonis gäst du talar,
320. Liksom komme du från Mana!»