Den här sidan har korrekturlästs
§ §
170
Sång 36.
Alltför väl han då förmärkte
Att ej mer hans moder levde.
Handen höll han nu mot ugnen:
Kallnat hade ugnens stenar.
Alltför väl han då förmärkte
Att ej mer hans fader levde.
Blicken sänkte han mot golvet:
Städat var ej golvet mera.
Alltför väl han då förmärkte
270. Att ej mer hans syster levde.
Ner han gick till hemmets båtstrand:
Ej en båt låg kvar på stranden.
Alltför väl han då förmärkte
Att ej mer hans broder levde.
Och då brast han ut i tårar,
Grät en dag och grät en annan,
Tog till orda själv och sade:
»O min egen, goda moder!
Vad har kvar åt mig du lämnat,
280. Medan du på jorden levde?
»Dock, du torde mig ej höra,
Om ock på den grav jag gråter,
Som ditt ögonpar betäcker,
Som din hjässa överhöljer!»
Modern vaknade i graven,
Hov sin stämma upp ur mullen:
»Hunden Musti kvar jag lämnat,
Så att du på jakt kan draga:
Tag då hunden med på färden,
290. Och begiv dig ut i skogen,
Att ej mer hans moder levde.
Handen höll han nu mot ugnen:
Kallnat hade ugnens stenar.
Alltför väl han då förmärkte
Att ej mer hans fader levde.
Blicken sänkte han mot golvet:
Städat var ej golvet mera.
Alltför väl han då förmärkte
270. Att ej mer hans syster levde.
Ner han gick till hemmets båtstrand:
Ej en båt låg kvar på stranden.
Alltför väl han då förmärkte
Att ej mer hans broder levde.
Och då brast han ut i tårar,
Grät en dag och grät en annan,
Tog till orda själv och sade:
»O min egen, goda moder!
Vad har kvar åt mig du lämnat,
280. Medan du på jorden levde?
»Dock, du torde mig ej höra,
Om ock på den grav jag gråter,
Som ditt ögonpar betäcker,
Som din hjässa överhöljer!»
Modern vaknade i graven,
Hov sin stämma upp ur mullen:
»Hunden Musti kvar jag lämnat,
Så att du på jakt kan draga:
Tag då hunden med på färden,
290. Och begiv dig ut i skogen,
