Den här sidan har korrekturlästs
§ §
173
Sång 37.
Silverhuvud, gyllne lockar:
Skön var jungfruns hela skapnad.
Svårt förskräcktes alla andra,
Smeden blott förskräcktes icke.
Ilmari, den gode smeden,
Smider på den gyllne bilden,
Hamrar rastlöst hela natten,
Utan vila hela dagen;
Fötter skapar han åt jungfrun,
150. Skapar fötter, bildar händer:
Fötterna dock ej sig höja,
Armen rörs ej till ett famntag.
Öron åt sin mö han smider,
Men ej höra hennes öron;
Fager mun han giver henne,
Fager mun och klara ögon,
Men förmår dock icke skänka
Ord åt munnen, liv åt ögat.
Sade smeden Ilmarinen:
160. »Däjlig vore denna jungfru
Om hon ägde ordets gåva,
Ägde själ och ägde tunga!»
Därpå bragte han sin jungfru
I den dunuppfyllda bädden,
Uppå mjuka huvudkuddar,
På det sidenklädda lägret.
Ilmari, den gode smeden,
Eldar bastun full av imma,
Fogar anstalt om ett tvålbad,
170. Gör av lövträdsgrenar kvastar,
Skön var jungfruns hela skapnad.
Svårt förskräcktes alla andra,
Smeden blott förskräcktes icke.
Ilmari, den gode smeden,
Smider på den gyllne bilden,
Hamrar rastlöst hela natten,
Utan vila hela dagen;
Fötter skapar han åt jungfrun,
150. Skapar fötter, bildar händer:
Fötterna dock ej sig höja,
Armen rörs ej till ett famntag.
Öron åt sin mö han smider,
Men ej höra hennes öron;
Fager mun han giver henne,
Fager mun och klara ögon,
Men förmår dock icke skänka
Ord åt munnen, liv åt ögat.
Sade smeden Ilmarinen:
160. »Däjlig vore denna jungfru
Om hon ägde ordets gåva,
Ägde själ och ägde tunga!»
Därpå bragte han sin jungfru
I den dunuppfyllda bädden,
Uppå mjuka huvudkuddar,
På det sidenklädda lägret.
Ilmari, den gode smeden,
Eldar bastun full av imma,
Fogar anstalt om ett tvålbad,
170. Gör av lövträdsgrenar kvastar,