Den här sidan har korrekturlästs
§ §
180
Sång 37.
Skaffar trenne såar vatten:
Finken tvår sig nu med dessa,
Hemmets snösparv ren sig sköljer
Från den slagg, som guldet avgett.
Rikeligt har smeden badat,
Översköljt sig efter önskan,
Sträcker sig vid jungfruns sida
På den dunuppfyllda bädden,
Den av stål hopsmidda sängen,
180. Det av järn beredda lägret.
Nu fick smeden Ilmarinen,
Redan under första natten,
Söka sig ett antal täcken,
Sörja för en mängd av mantlar,
Tvenne, trenne björnskinnsfällar,
Därtill fem, sex yllerockar,
För att vila hos sin maka,
Bilden, som av guld var formad
Lagom varm var ena sidan,
190. Den som låg i täcken insvept;
Den som åter låg mot jungfrun,
Vänd emot den gyllne bilden,
Den var nära att förfrysa,
Att en snöig massa bliva,
Att till havets is förstelna,
Att till stenens hårdhet styvna.
Sade smeden Ilmarinen:
»Denna brud för mig ej duger!
Mön till Väinölä jag bringar,
200. Till ett stöd åt Väinämöinen,
Finken tvår sig nu med dessa,
Hemmets snösparv ren sig sköljer
Från den slagg, som guldet avgett.
Rikeligt har smeden badat,
Översköljt sig efter önskan,
Sträcker sig vid jungfruns sida
På den dunuppfyllda bädden,
Den av stål hopsmidda sängen,
180. Det av järn beredda lägret.
Nu fick smeden Ilmarinen,
Redan under första natten,
Söka sig ett antal täcken,
Sörja för en mängd av mantlar,
Tvenne, trenne björnskinnsfällar,
Därtill fem, sex yllerockar,
För att vila hos sin maka,
Bilden, som av guld var formad
Lagom varm var ena sidan,
190. Den som låg i täcken insvept;
Den som åter låg mot jungfrun,
Vänd emot den gyllne bilden,
Den var nära att förfrysa,
Att en snöig massa bliva,
Att till havets is förstelna,
Att till stenens hårdhet styvna.
Sade smeden Ilmarinen:
»Denna brud för mig ej duger!
Mön till Väinölä jag bringar,
200. Till ett stöd åt Väinämöinen,
