Den här sidan har korrekturlästs
§ §
187
Sång 38.
Ilmari, den gode smeden,
Den evärdelige hamrarn,
Vred sin mun, sitt huvud svängde
Och sitt svarta hår han slängde;
I det samma grep han jungfrun,
Slog kring henne sina armar,
Bröt som stormen ut ur stugan,
Störtade sig ut i släden,
Slängde jungfrun i sitt åkdon,
120. Vräkte henne i sin slädkorg
Och begav sig strax på resa,
Gjorde sig beredd till hemfärd,
Med sin ena hand vid tömmen
Och vid jungfruns barm den andra.
Mön brast ut i gråt och jämmer,
Yttrade ett ord och sade:
»Bort jag förs till kärrets tranbär,
Ut bland missnen på en mosse;
Där förgås jag, unga duva,
130. Nås av döden, arma fågel!
»Hör mig smed, o Ilmarinen!
Om du icke bort mig släpper,
Söndersparkar jag din släde,
Slår ditt åkdon uti stycken,
Stöter bottnen ut med knäna,
Sönderbråkar den med benen!»
Ilmari, den gode smeden,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Därför äger smedens släde
140. Dessa järnbeslagna sidor,
Den evärdelige hamrarn,
Vred sin mun, sitt huvud svängde
Och sitt svarta hår han slängde;
I det samma grep han jungfrun,
Slog kring henne sina armar,
Bröt som stormen ut ur stugan,
Störtade sig ut i släden,
Slängde jungfrun i sitt åkdon,
120. Vräkte henne i sin slädkorg
Och begav sig strax på resa,
Gjorde sig beredd till hemfärd,
Med sin ena hand vid tömmen
Och vid jungfruns barm den andra.
Mön brast ut i gråt och jämmer,
Yttrade ett ord och sade:
»Bort jag förs till kärrets tranbär,
Ut bland missnen på en mosse;
Där förgås jag, unga duva,
130. Nås av döden, arma fågel!
»Hör mig smed, o Ilmarinen!
Om du icke bort mig släpper,
Söndersparkar jag din släde,
Slår ditt åkdon uti stycken,
Stöter bottnen ut med knäna,
Sönderbråkar den med benen!»
Ilmari, den gode smeden,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Därför äger smedens släde
140. Dessa järnbeslagna sidor,
