Den här sidan har korrekturlästs
§ §
192
Sång 38.
Sade smeden Ilmarinen,
Överlade, tog till orda:
»Skall jag börja på att sjunga,
Skall väl denna brud jag kväda
Till ett vilddjur uti skogen,
Till ett havsdjur uti vattnet?
»Ej till vilddjur mön jag kväder,
Skrämd då bleve hela skogen,
Icke heller till ett havsdjur,
270. Ty då flydde vattnets fiskar;
Hellre vill jag här med svärdet,
Med min klinga jungfrun döda.»
Svärdet anade hans avsikt,
Fattade vad hjälten yttrat,
Fällde då ett ord och sade:
»Ej jag torde blivit skapad
Att avdagataga kvinnor,
Att förgöra svaga väsen.»
Själve smeden Ilmarinen
280. Företog sig nu att sjunga,
Började att vredgad orda,
Kvad sin maka till en fiskmås,
Att på skär och klippor skria,
Att på havets hällar kraxa,
Att på strandens uddar klaga,
Att i motvind jämt sig vagga.
Därpå smeden Ilmarinen
Tog sig plats uti sin släde,
Åkte på med gny och buller
290. Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Överlade, tog till orda:
»Skall jag börja på att sjunga,
Skall väl denna brud jag kväda
Till ett vilddjur uti skogen,
Till ett havsdjur uti vattnet?
»Ej till vilddjur mön jag kväder,
Skrämd då bleve hela skogen,
Icke heller till ett havsdjur,
270. Ty då flydde vattnets fiskar;
Hellre vill jag här med svärdet,
Med min klinga jungfrun döda.»
Svärdet anade hans avsikt,
Fattade vad hjälten yttrat,
Fällde då ett ord och sade:
»Ej jag torde blivit skapad
Att avdagataga kvinnor,
Att förgöra svaga väsen.»
Själve smeden Ilmarinen
280. Företog sig nu att sjunga,
Började att vredgad orda,
Kvad sin maka till en fiskmås,
Att på skär och klippor skria,
Att på havets hällar kraxa,
Att på strandens uddar klaga,
Att i motvind jämt sig vagga.
Därpå smeden Ilmarinen
Tog sig plats uti sin släde,
Åkte på med gny och buller
290. Sorgsen och med nedsänkt huvud,
