Den här sidan har korrekturlästs
§ §
16
Sång 26.
Och för att dess spets betäcka
Skall man hugga av ditt huvud.»
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte vackre Kaukomieli:
»Uslingar må därpå akta,
Svaga stackare må frukta
Fem, ja sex års långa fejder,
Strider, som i sju år vara!
Ringa aktar dem en hjälte,
330. Ej för dem han giver vika.
Bär då fram min pansarskjorta,
Bringa mig min gamla rustning,
Själv min faders svärd jag hämtar,
Letar fram min ärvda klinga;
Länge ren hon dvalts i kölden,
Legat länge i det dolda,
Gjutit tårar där beständigt,
Saknat den som henne burit
Fram han fick sin pansarskjorta,
340. Fick sin forna krigarrustning,
Fattade sin faders slagsvärd,
Tog den gamle stridskamraten,
Stötte spetsen ned mot golvet,
Drev dess udd uti en tilja;
Svärdet i hans hand sig böjde,
Liksom häggens topp i skogen,
Eller som den unga enen;
Sade då den muntre Kauko:
»Knappast finnes väl i Pohja,
350. Inom Sariolas väggar
Skall man hugga av ditt huvud.»
Sade muntre Lemminkäinen,
Talte vackre Kaukomieli:
»Uslingar må därpå akta,
Svaga stackare må frukta
Fem, ja sex års långa fejder,
Strider, som i sju år vara!
Ringa aktar dem en hjälte,
330. Ej för dem han giver vika.
Bär då fram min pansarskjorta,
Bringa mig min gamla rustning,
Själv min faders svärd jag hämtar,
Letar fram min ärvda klinga;
Länge ren hon dvalts i kölden,
Legat länge i det dolda,
Gjutit tårar där beständigt,
Saknat den som henne burit
Fram han fick sin pansarskjorta,
340. Fick sin forna krigarrustning,
Fattade sin faders slagsvärd,
Tog den gamle stridskamraten,
Stötte spetsen ned mot golvet,
Drev dess udd uti en tilja;
Svärdet i hans hand sig böjde,
Liksom häggens topp i skogen,
Eller som den unga enen;
Sade då den muntre Kauko:
»Knappast finnes väl i Pohja,
350. Inom Sariolas väggar
