Den här sidan har korrekturlästs
§ §
197
Sång 39.
Gungas utav västanvinden,
Drives fram av sunnanfläktar.
Men likväl och det oaktat:
Om du ej till sjöss vill resa,
Må till lands vår färd vi göra,
Släpa fram oss långsmed stranden!
»Hamra nu åt mig en klinga,
Smid mig ett eldeggat slagsvärd,
Till att tukta dessa hundar,
60. Undandriva Pohja-skaran,
Då jag går att Sampo taga,
Till den kulna byn därborta,
Till den mörka Pohja-gården,
Till det skumma Sariola.»
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Järn han föste in i elden,
Stål i smideshärdens kolhög,
Lade därtill guld en näve,
70. Ävensom en handfull silver;
Ställde trälar till att pusta,
Lejda män att bälgen draga.
Ivrigt pustade hans trälar,
Drogo bälgen oförtrutet;
Järnet pöste upp som välling,
Stålet som en deg sig töjde,
Silvret skimrade som vatten,
Guldet vällde fram i vågor.
Därpå smeden Ilmarinen,
80. Den evärdelige hamrarn,
Drives fram av sunnanfläktar.
Men likväl och det oaktat:
Om du ej till sjöss vill resa,
Må till lands vår färd vi göra,
Släpa fram oss långsmed stranden!
»Hamra nu åt mig en klinga,
Smid mig ett eldeggat slagsvärd,
Till att tukta dessa hundar,
60. Undandriva Pohja-skaran,
Då jag går att Sampo taga,
Till den kulna byn därborta,
Till den mörka Pohja-gården,
Till det skumma Sariola.»
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Järn han föste in i elden,
Stål i smideshärdens kolhög,
Lade därtill guld en näve,
70. Ävensom en handfull silver;
Ställde trälar till att pusta,
Lejda män att bälgen draga.
Ivrigt pustade hans trälar,
Drogo bälgen oförtrutet;
Järnet pöste upp som välling,
Stålet som en deg sig töjde,
Silvret skimrade som vatten,
Guldet vällde fram i vågor.
Därpå smeden Ilmarinen,
80. Den evärdelige hamrarn,
