Den här sidan har korrekturlästs
§ §
206
Sång 39.
Bladen väsnas högt som orren,
Förens ljud är snarlikt svanens,
Akterns brus likt korpens läte,
Tullarna likt vildgäss snattra.
Väinämöinen själv, den gamle,
Styrde färden genom svallet
I sitt röda fartygs bakstam,
Stödd emot sitt starka styrblad;
Under vägen syns en udde,
330. En eländig by sig visar.
Ahti bodde där på udden,
Kauko invid uddens krökning;
Över brist på fisk han sörjde,
Hemmets brödlöshet begrät han,
Torftigheten i sitt visthus
Och sin ringa lott i livet.
Borden för en båt han tillhögg,
Bottnen för sin nya farkost,
På den långa hungerudden,
340. Nedanom sin by, den usla.
Goda öron hade Ahti,
Ännu vida bättre ögon;
Mot nordväst sin blick han sände,
Vände huvudet mot söder,
Såg regnbågen långt på avstånd,
Kanten av ett moln i fjärran.
Dock, regnbågen var det icke,
Icke heller någon molnkant,
Det en farkost var, som framgick,
350. Var en båt som framåt styrde
Förens ljud är snarlikt svanens,
Akterns brus likt korpens läte,
Tullarna likt vildgäss snattra.
Väinämöinen själv, den gamle,
Styrde färden genom svallet
I sitt röda fartygs bakstam,
Stödd emot sitt starka styrblad;
Under vägen syns en udde,
330. En eländig by sig visar.
Ahti bodde där på udden,
Kauko invid uddens krökning;
Över brist på fisk han sörjde,
Hemmets brödlöshet begrät han,
Torftigheten i sitt visthus
Och sin ringa lott i livet.
Borden för en båt han tillhögg,
Bottnen för sin nya farkost,
På den långa hungerudden,
340. Nedanom sin by, den usla.
Goda öron hade Ahti,
Ännu vida bättre ögon;
Mot nordväst sin blick han sände,
Vände huvudet mot söder,
Såg regnbågen långt på avstånd,
Kanten av ett moln i fjärran.
Dock, regnbågen var det icke,
Icke heller någon molnkant,
Det en farkost var, som framgick,
350. Var en båt som framåt styrde