Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/224

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

220


Sång 40.

Fröjden att ur harpan stiga,
Om till Pohjola hon sändes?»
 Harpan sände han till Pohja,
Kantele till Sariola;
Gossar spelte nu i Pohja,
Gossar spelte, flickor spelte,
Gifta männer spelte även,
Gifta kvinnor likaledes,
Själva gårdsvärdinnan spelte,
300. Vred och vände gäddbensharpan,
Tog den mellan sina händer,
Höll i den med tio fingrar.
 Gossarna i Pohja spelte,
Allt slags folk försökte spela;
Glädjen ljöd dock ej som glädje,
Klang var ej i strängaspelet;
Strängarna i oskick bragtes,
Taglen gnisslade erbarmligt,
Sträv och skärande var tonen,
310. Harpan skorrade förfärligt.
 Låg en blind i stuguhörnet,
Sov en gammal man på ugnen;
Gubben vaknade på ugnen,
Upp från muren spratt den gamle,
Mumlade ifrån sin sovplats,
Brummade i vrån och sade:
»Hören upp och lämnen spelet,
Sluten detta larm och tystnen!
Ljudet spränger mina öron,
320. Rister svårt uti mitt huvud,