Den här sidan har korrekturlästs
§ §
226
Sång 41.
Men då nu de fingo höra
Dessa harpans ljuva toner,
Flög ur handen deras vävkam,
Föll ur deras fingrar spolen,
Brast i väven gyllne garnet,
Sprungo skaftens silvertrådar.
Icke fanns ett enda väsen,
Ej en varelse i vattnet,
Simmande med tre par fenor,
120. Ej den allra största fisksvärm,
Som nu icke kom att höra,
Att beundra glädjeljuden.
Gäddor styrde fram i bukter,
Ovigt summo vattnets hundar,
Laxar nalkades från grunden,
Sikar ifrån djupa ställen,
Abborrar och smärre mörtar,
Mujkor jämte andra fiskar
Kommo simmande mot vassen,
130. Lade sig vid stranden alla
För att Väinös sång få höra,
Att till harpospelet lyssna.
Ahto, konungen på vågen,
Vattnets gubbe, vassbeskäggad,
Stiger upp vid vattenbrynet,
Smyger fram bland näckrosbladen,
Lyssnar där till glädjeljuden,
Yttrar själv till slut och säger:
»Sådant har jag ej fått höra —
140. Ej så länge tiden varat —
Dessa harpans ljuva toner,
Flög ur handen deras vävkam,
Föll ur deras fingrar spolen,
Brast i väven gyllne garnet,
Sprungo skaftens silvertrådar.
Icke fanns ett enda väsen,
Ej en varelse i vattnet,
Simmande med tre par fenor,
120. Ej den allra största fisksvärm,
Som nu icke kom att höra,
Att beundra glädjeljuden.
Gäddor styrde fram i bukter,
Ovigt summo vattnets hundar,
Laxar nalkades från grunden,
Sikar ifrån djupa ställen,
Abborrar och smärre mörtar,
Mujkor jämte andra fiskar
Kommo simmande mot vassen,
130. Lade sig vid stranden alla
För att Väinös sång få höra,
Att till harpospelet lyssna.
Ahto, konungen på vågen,
Vattnets gubbe, vassbeskäggad,
Stiger upp vid vattenbrynet,
Smyger fram bland näckrosbladen,
Lyssnar där till glädjeljuden,
Yttrar själv till slut och säger:
»Sådant har jag ej fått höra —
140. Ej så länge tiden varat —
