Den här sidan har korrekturlästs
§ §
242
Sång 42.
Kan i sjätte byn förnimmas,
På den sjunde fjärden höras.
Satt en trana på en stubbe,
Överst på en fuktig tuva,
Täljde klornas tal på tårna,
Lyfte jämnt på sina fötter;
Plötsligt spratt hon till av rädsla,
Skrämd av Lemminkäinens toner.
Tranan öppnade sin strupe,
300. Upphov nu ett gräsligt läte,
Höjde sig på sina vingar,
Styrde flykten rakt till Pohja.
När hon dessa nejder uppnått,
Hunnit fram till Pohja-kärret,
Skrek hon till för andra gången,
Skränade av alla krafter,
Bragte Pohjas folk att vakna,
Väckte upp det onda väldet.
Louhi, Pohjolas värdinna,
310. Uppstod ur sin långa dvala,
Skyndade till boskapsgården,
Styrde stegen ner till rian,
Tog sin hjord i ögnasikte,
Mönstrade sin säd i logen:
Hjorden hade ej förminskats,
Rian fann hon oantastad.
Nu hon skyndade till berget,
Nådde kopparklippans ingång,
Sade, kommen fram till stället:
320. »Ve mig, ve min levnads dagar!
På den sjunde fjärden höras.
Satt en trana på en stubbe,
Överst på en fuktig tuva,
Täljde klornas tal på tårna,
Lyfte jämnt på sina fötter;
Plötsligt spratt hon till av rädsla,
Skrämd av Lemminkäinens toner.
Tranan öppnade sin strupe,
300. Upphov nu ett gräsligt läte,
Höjde sig på sina vingar,
Styrde flykten rakt till Pohja.
När hon dessa nejder uppnått,
Hunnit fram till Pohja-kärret,
Skrek hon till för andra gången,
Skränade av alla krafter,
Bragte Pohjas folk att vakna,
Väckte upp det onda väldet.
Louhi, Pohjolas värdinna,
310. Uppstod ur sin långa dvala,
Skyndade till boskapsgården,
Styrde stegen ner till rian,
Tog sin hjord i ögnasikte,
Mönstrade sin säd i logen:
Hjorden hade ej förminskats,
Rian fann hon oantastad.
Nu hon skyndade till berget,
Nådde kopparklippans ingång,
Sade, kommen fram till stället:
320. »Ve mig, ve min levnads dagar!
