Den här sidan har korrekturlästs
§ §
245
Sång 42.
Låta sig av dimmor dränkas,
Av en mist på sjön besegras.»
Med sitt svärd han slog i vattnet,
Högg i havet med sin klinga:
Honung flöt, där klingan träffat,
Sötma i den skurna fåran;
Töcknet svävade mot himlen,
Dimmorna sig uppåt höjde,
Tjockan skingrades på havet,
390. Fri från mist blev vågen åter,
Havet vidgades alltmera,
Rymden sträckte sig allt längre.
När en liten tid förlidit,
Nägon stund till ända lupit,
Hördes vattnet våldsamt brusa
Tätt invid den röda båten,
Och i svallning hävdes vågen
Hög mot Väinämöinens farkost.
Då vart smeden Ilmarinen
400. Plötsligt gripen av förfäran,
Blodet flydde från hans anlet’,
Rodnaden ifrån hans kinder;
Över sig han drog ett täcke,
Drog det över sina öron,
Skylde anletet med omsorg,
Ögonen än mer försiktigt.
Själv den gamle Väinämöinen
Sänkte blicken ner i vattnet,
Långsmed båtens ena sida,
410. Och ett under fick han skåda;
Av en mist på sjön besegras.»
Med sitt svärd han slog i vattnet,
Högg i havet med sin klinga:
Honung flöt, där klingan träffat,
Sötma i den skurna fåran;
Töcknet svävade mot himlen,
Dimmorna sig uppåt höjde,
Tjockan skingrades på havet,
390. Fri från mist blev vågen åter,
Havet vidgades alltmera,
Rymden sträckte sig allt längre.
När en liten tid förlidit,
Nägon stund till ända lupit,
Hördes vattnet våldsamt brusa
Tätt invid den röda båten,
Och i svallning hävdes vågen
Hög mot Väinämöinens farkost.
Då vart smeden Ilmarinen
400. Plötsligt gripen av förfäran,
Blodet flydde från hans anlet’,
Rodnaden ifrån hans kinder;
Över sig han drog ett täcke,
Drog det över sina öron,
Skylde anletet med omsorg,
Ögonen än mer försiktigt.
Själv den gamle Väinämöinen
Sänkte blicken ner i vattnet,
Långsmed båtens ena sida,
410. Och ett under fick han skåda;
