Den här sidan har korrekturlästs
§ §
247
Sång 42.
Att förgöra Kaleva-släktet
Och till Pohja Sampo bringa.
Men om du i sjön mig släpper,
Om mitt arma liv du skonar,
Skall jag väl härnäst ej mera
Träda fram i mänskors åsynl!»
Gamle trygge Väinämöinen
Släppte då i sjön den arme,
Yttrade ett ord och sade:
450. »Iku-Turso, son av Äiö!
Stig ej mera upp ur havet,
Höj dig ej härnäst ur vågen,
Träd ej fram i mänskors åsyn
Nå’nsin efter denna dagen!»
Efter denna dagen stiger
Turso icke mer ur havet,
Träder ej i mänskors åsyn,
Ej, så länge sol och måne
Och den gyllne dagen finnes,
460. Och den luft, som glädje skänker.
Nu den gamle Väinämöinen
Styrde vidare sin farkost.
När en liten stund förlidit,
Några ögonblick förflutit,
Bjöd den höge guden Ukko,
Han som över luften råder,
Vindarna att upp sig höja,
Vädren att på havet rasa.
Alla vindar upp sig höjde,
470. Vädren började att rasa,
Och till Pohja Sampo bringa.
Men om du i sjön mig släpper,
Om mitt arma liv du skonar,
Skall jag väl härnäst ej mera
Träda fram i mänskors åsynl!»
Gamle trygge Väinämöinen
Släppte då i sjön den arme,
Yttrade ett ord och sade:
450. »Iku-Turso, son av Äiö!
Stig ej mera upp ur havet,
Höj dig ej härnäst ur vågen,
Träd ej fram i mänskors åsyn
Nå’nsin efter denna dagen!»
Efter denna dagen stiger
Turso icke mer ur havet,
Träder ej i mänskors åsyn,
Ej, så länge sol och måne
Och den gyllne dagen finnes,
460. Och den luft, som glädje skänker.
Nu den gamle Väinämöinen
Styrde vidare sin farkost.
När en liten stund förlidit,
Några ögonblick förflutit,
Bjöd den höge guden Ukko,
Han som över luften råder,
Vindarna att upp sig höja,
Vädren att på havet rasa.
Alla vindar upp sig höjde,
470. Vädren började att rasa,
