Den här sidan har korrekturlästs
§ §
248
Sång 42.
Våldsamt frambröt västanvinden,
Häftigt stormade nordvästan,
Ännu häftigare sunnan,
Östanvinden tjöt av ilska,
Gruvligt vrålande nordostan,
Nordan dånade förfärligt.
Blad de ryckte lös från lövträd,
Blåste barren bort från barrträd,
Sleto blommorna från ljungen,
480. Foderskalen ifrån gräsen,
Drevo djupets svarta gyttja
Upp till vattnets klara yta.
Hård var stormen nu på havet,
Vågor slogo upp mot båten,
Ryckte med sig gäddbensharpan,
Bragte Kantele av fiskben
Uti Vellamo-folkets värjo,
Ahtola till evig glädje;
Ahto varsnade på vågen,
490. Ahto-barnen sågo harpan,
Togo sköna strängaspelet,
Förde hem det till sin boning.
Men den gamle Väinämöinens
Ögon fylldes nu med tårar
Och han yttrade och sade:
»Så försvann vad nyss jag vunnit,
For sin kos den kära harpan,
Gick min levnads fröjd förlorad!
Aldrig får jag väl nu mera,
Häftigt stormade nordvästan,
Ännu häftigare sunnan,
Östanvinden tjöt av ilska,
Gruvligt vrålande nordostan,
Nordan dånade förfärligt.
Blad de ryckte lös från lövträd,
Blåste barren bort från barrträd,
Sleto blommorna från ljungen,
480. Foderskalen ifrån gräsen,
Drevo djupets svarta gyttja
Upp till vattnets klara yta.
Hård var stormen nu på havet,
Vågor slogo upp mot båten,
Ryckte med sig gäddbensharpan,
Bragte Kantele av fiskben
Uti Vellamo-folkets värjo,
Ahtola till evig glädje;
Ahto varsnade på vågen,
490. Ahto-barnen sågo harpan,
Togo sköna strängaspelet,
Förde hem det till sin boning.
Men den gamle Väinämöinens
Ögon fylldes nu med tårar
Och han yttrade och sade:
»Så försvann vad nyss jag vunnit,
For sin kos den kära harpan,
Gick min levnads fröjd förlorad!
Aldrig får jag väl nu mera,
