Den här sidan har korrekturlästs
§ §
257
Sång 43.
Brutna voro alla vrängen,
Sönder till och med dess tullar.
Eftertänkte, överlade,
Fällde dessa ord och sade:
»Vem skall med ett råd nu komma?
Vem skall här i redet ställas?»
Sin gestalt hon nu förbytte,
Djärvdes att förändra skepnad:
Liar tog hon, fem till antal,
150. Sex utslitna, gamla gräftor,
Klor hon gjorde sig av dessa,
Fäste dem vid sina nävar;
Hälften av den spruckna båten
Under sig som kropp hon lade,
Svängde sidorna som vingar,
Gjorde sig en stjärt av styret;
Hundra män inunder vingen,
Tusen på sin stjärt hon ställde,
Hundra män med svärd försedda,
160. Tusen krigare med bågar.
Vingarna till flykt hon breder,
Höjer sig som örn i luften,
Flaxande hon framåt flyger
För att Väinämöinen hinna:
Ena vingen vidrör molnen
Och den andra sopar vattnet.
Vattnets mor, den sköna kvinnan,
Höjde nu sin röst och sade:
»O du gamle Väinämöinen!
170. Vänd ditt huvud bort från solen,
Sönder till och med dess tullar.
Eftertänkte, överlade,
Fällde dessa ord och sade:
»Vem skall med ett råd nu komma?
Vem skall här i redet ställas?»
Sin gestalt hon nu förbytte,
Djärvdes att förändra skepnad:
Liar tog hon, fem till antal,
150. Sex utslitna, gamla gräftor,
Klor hon gjorde sig av dessa,
Fäste dem vid sina nävar;
Hälften av den spruckna båten
Under sig som kropp hon lade,
Svängde sidorna som vingar,
Gjorde sig en stjärt av styret;
Hundra män inunder vingen,
Tusen på sin stjärt hon ställde,
Hundra män med svärd försedda,
160. Tusen krigare med bågar.
Vingarna till flykt hon breder,
Höjer sig som örn i luften,
Flaxande hon framåt flyger
För att Väinämöinen hinna:
Ena vingen vidrör molnen
Och den andra sopar vattnet.
Vattnets mor, den sköna kvinnan,
Höjde nu sin röst och sade:
»O du gamle Väinämöinen!
170. Vänd ditt huvud bort från solen,
17 — Kalevala. II.