Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/273

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

269


Sång 44.
Utan att med armen vändas,
Att med handens tumme gripas!»
 Ut på vattnet gick hans farkost,
Båten sänkte sig i vågen;
Gamle trygge Väinämöinen
Satte sig vid akterstäven,
Började att havet sopa,
Att dess vågor genomstöka;
Näckrosblad han drog tillsamman,
60. Räfsade bland strandens ruskor,
Sammanföste brutna vasstrån,
Brutna vasstrån, havsrörs bitar;
Varje djup han undersökte,
Harvade vid varje klippa,
Fann dock icke, såg ej mera
Sin av gäddben gjorda harpa,
Sin för evigt svunna glädje,
Kantele, som gått förlorad.
 Gamle trygge Väinämöinen
70. Började att hemåt vandra,
Sorgsen och med nedböjt huvud,
Med på snedden dragen mössa,
Tog till orda och förmälde:
»Aldrig skall jag väl numera
Ha min fröjd av gäddans huvud,
Höra fiskbensharpan klinga!»
 Medan han i lunden vandrar,
Vid ett skogsbryn framåt skrider,
Hör han där ett björkträd gråta,
80. Ser en masurbjörk, som tåras;