Den här sidan har korrekturlästs
§ §
293
Sång 46.
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Smed och broder Ilmarinen!
Hamra nu åt mig ett jaktspjut,
Smid en udd med trenne kanter,
Gör därtill ett skaft av koppar!
Ty en björn här måste fångas,
Fällas bör lurvhårig Otso,
Så att icke mina hästar,
30. Mina ston han överfaller,
Mina boskapshjordar dödar,
Mina kor kring fältet skingrar.»
Smeden smidde nu ett jaktspjut,
Icke kort, och långt ej heller,
Medelmåttigt gjordes spjutet:
Uppå kanten av dess järnspets
Stod en varg, en björn vid udden,
Och en älg vid bettets fogning,
Uppå skaftet sprang en fåle,
40. Och en ren lopp fram vid knoppen.
Snö sig sänkte nu till jorden,
Föll i lätta, fina flingor,
Lik en tackas ull om hösten,
Lik en hares hår om vintern;
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
Björnjägarens
sång.
v. 47—144.
»Nu mig göres lust i hågen,
Lust att Metsola besöka,
Träda in hos skogens döttrar,
50. I de blåa jungfrurs gårdar.
Tog till orda själv och sade:
»Smed och broder Ilmarinen!
Hamra nu åt mig ett jaktspjut,
Smid en udd med trenne kanter,
Gör därtill ett skaft av koppar!
Ty en björn här måste fångas,
Fällas bör lurvhårig Otso,
Så att icke mina hästar,
30. Mina ston han överfaller,
Mina boskapshjordar dödar,
Mina kor kring fältet skingrar.»
Smeden smidde nu ett jaktspjut,
Icke kort, och långt ej heller,
Medelmåttigt gjordes spjutet:
Uppå kanten av dess järnspets
Stod en varg, en björn vid udden,
Och en älg vid bettets fogning,
Uppå skaftet sprang en fåle,
40. Och en ren lopp fram vid knoppen.
Snö sig sänkte nu till jorden,
Föll i lätta, fina flingor,
Lik en tackas ull om hösten,
Lik en hares hår om vintern;
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
Björnjägarens
sång.
v. 47—144.
»Nu mig göres lust i hågen,
Lust att Metsola besöka,
Träda in hos skogens döttrar,
50. I de blåa jungfrurs gårdar.
