Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/299

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

295


Sång 46.
 Nu den gamle Väinämöinen
Hörde hunden börja skälla,
Hörde ren sin spårhund gläfsa
På plirögats egna gårdar,
Vid den tvära nosens koja,
Yttrade ett ord och sade:
»Göken ren jag trodde gala,
Trodde kärleksfågeln sjunga,
Men det var dock icke göken,
90. Icke sjöng en kärleksfågel:
Ty det är min goda jakthund,
Är det ypperliga djuret,
Som vid björnens stugdörr stannat,
Vid den sköne mannens hemgård.»
 Gamle trygge Väinämöinen
Stötte nu på själva björnen,
Undanvräkte sidenbädden,
Slog omkull det gyllne lägret,
Höjde nu sin röst och sade,
100. Yttrade de ord som följa:
»Dig, o Jumala, jag prisar,
Lovar, skapare, dig ensam,
Att åt mig du björnen givit,
Skänkt mig skogens guld till byte!»
 Och han såg uppå sin älskling,
Yttrade ett ord och sade:
»Du min Otso, du min ende,
O du honungstass, du sköne,
Bli ej ens på skämt förtörnad!
110. Jag var icke den dig fällde: