Den här sidan har korrekturlästs
§ §
297
Sång 46.
Skrid på snön med samma lätthet
Som ett näckrosblad på vågen;
Sväva över skogens ruskor
Lätt som ekorrn uppå grenen!
Därpå framgår Väinämöinen,
Den ovanskelige sångarn,
Spelande igenom lunder,
Under högljudd klang på moar,
Vandrar med den ädle gästen,
150. Kommer med den hårbeklädde;
Spelet höres in i stugan,
Klangen ända under taket.
Folket yttrade i stugan,
Så den sköna skaran sade:
»Hören detta ljud där ute,
Dessa toners klang ur skogen,
Detta läte av en korsnäbb,
Av en Tapio-tärnas pipa!»
Gamle trygge Väinämöinen
160. Hann omsider själv till gården.
Folket störtade ur stugan,
Så den sköna skaran sade:
»Är vårt guld på vandring redan,
Har vårt silver anträtt färden,
Nalkas nu den dyra skatten,
Är på väg vår ädla penning?
Gav vår skog oss honingätarn,
Gav sitt lodjur skogens herre,
Då med sång I återvänden,
170. Jublande på skidor kommen?»
Som ett näckrosblad på vågen;
Sväva över skogens ruskor
Lätt som ekorrn uppå grenen!
Därpå framgår Väinämöinen,
Den ovanskelige sångarn,
Spelande igenom lunder,
Under högljudd klang på moar,
Vandrar med den ädle gästen,
150. Kommer med den hårbeklädde;
Spelet höres in i stugan,
Klangen ända under taket.
Folket yttrade i stugan,
Så den sköna skaran sade:
»Hören detta ljud där ute,
Dessa toners klang ur skogen,
Detta läte av en korsnäbb,
Av en Tapio-tärnas pipa!»
Gamle trygge Väinämöinen
160. Hann omsider själv till gården.
Folket störtade ur stugan,
Så den sköna skaran sade:
»Är vårt guld på vandring redan,
Har vårt silver anträtt färden,
Nalkas nu den dyra skatten,
Är på väg vår ädla penning?
Gav vår skog oss honingätarn,
Gav sitt lodjur skogens herre,
Då med sång I återvänden,
170. Jublande på skidor kommen?»
