Den här sidan har korrekturlästs
§ §
27
Sång 26.
»Slut din mun och hölj ditt huvud,
Undangöm din flinka tunga,
Till en bunt dig sammanrulla,
Vrid ihop dig till ett knippe,
Och giv väg, giv halva vägen,
Att förbi dig vandrarn slipper,
Eller drag dig bort från vägen,
Smyg dig, lede, i en rishög,
Kräla undan, in i ljungen,
660. Sök att gömma dig i mossan,
Drag dig undan som en ulltott,
Bortgå lik en aspträds-kävling!
Stick ditt huvud in i torvan,
Murket som det är, i tuvan,
Ty i torvan är ditt hemvist,
Under tuvan är din boning;
Om du där ditt huvud höjer,
Skall av Ukko själv det krossas,
Av hans viggars vassa ståludd,
670. Av hans hagel, hårt som järnet!»
Detta sade Lemminkäinen;
Ormen aktar dock ej detta,
Väser endast oupphörligt,
Fräser jämt med utsträckt tunga,
Höjer upp det vida gapet
För att sluka Lemminkäinen.
Men den muntre Lemminkäinen
Drog sig forntidsord till minnes,
Dem han lärt sig av sin moder,
680. Hört i tiden av den gamla;
Undangöm din flinka tunga,
Till en bunt dig sammanrulla,
Vrid ihop dig till ett knippe,
Och giv väg, giv halva vägen,
Att förbi dig vandrarn slipper,
Eller drag dig bort från vägen,
Smyg dig, lede, i en rishög,
Kräla undan, in i ljungen,
660. Sök att gömma dig i mossan,
Drag dig undan som en ulltott,
Bortgå lik en aspträds-kävling!
Stick ditt huvud in i torvan,
Murket som det är, i tuvan,
Ty i torvan är ditt hemvist,
Under tuvan är din boning;
Om du där ditt huvud höjer,
Skall av Ukko själv det krossas,
Av hans viggars vassa ståludd,
670. Av hans hagel, hårt som järnet!»
Detta sade Lemminkäinen;
Ormen aktar dock ej detta,
Väser endast oupphörligt,
Fräser jämt med utsträckt tunga,
Höjer upp det vida gapet
För att sluka Lemminkäinen.
Men den muntre Lemminkäinen
Drog sig forntidsord till minnes,
Dem han lärt sig av sin moder,
680. Hört i tiden av den gamla;
