Den här sidan har korrekturlästs
§ §
310
Sång 46.
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.
»Den en karl jag ville kalla,
Den jag hölle för en hjälte,
Som vår Otsos betar löste,
Droge ut hans tänders rader,
Ryckte dem utur hans stålkäk,
Toge ut dem med sin järnhand!»
Icke kom där någon annan,
540. Icke fanns en sådan hjälte:
Själv han borttog björnens betar,
Ryckte ut hans tänders rader;
Stödd med knät emot hans skalle,
Drog han ut dem med sin järnhand.
Så han uttog björnens tänder,
Fällde dessa ord och sade:
»O min Otso, skogens äpple,
Skogens skönhet, o du trinde!
Nu du måste gå ett stycke,
550. Har ännu en väg att vandra,
Ut ur denna ringa boning,
Denna ganska låga hydda
Till ett mera högrest hemvist,
Till en rymligare bostad.
»Kom mitt guld, begynn din vandring,
Ludne älskling, börja färden,
Gå förbi vår svinhjords vägar,
Över gårdens grisars stigar,
Till den skogbevuxna kullen,
560. Upp emot det höga berget,
Icke heller till min enda.
»Den en karl jag ville kalla,
Den jag hölle för en hjälte,
Som vår Otsos betar löste,
Droge ut hans tänders rader,
Ryckte dem utur hans stålkäk,
Toge ut dem med sin järnhand!»
Icke kom där någon annan,
540. Icke fanns en sådan hjälte:
Själv han borttog björnens betar,
Ryckte ut hans tänders rader;
Stödd med knät emot hans skalle,
Drog han ut dem med sin järnhand.
Så han uttog björnens tänder,
Fällde dessa ord och sade:
»O min Otso, skogens äpple,
Skogens skönhet, o du trinde!
Nu du måste gå ett stycke,
550. Har ännu en väg att vandra,
Ut ur denna ringa boning,
Denna ganska låga hydda
Till ett mera högrest hemvist,
Till en rymligare bostad.
»Kom mitt guld, begynn din vandring,
Ludne älskling, börja färden,
Gå förbi vår svinhjords vägar,
Över gårdens grisars stigar,
Till den skogbevuxna kullen,
560. Upp emot det höga berget,
