Den här sidan har korrekturlästs
§ §
315
Sång 47.
Månen i en gråsprängd klippa
Gömmer hon, att mer ej lysa,
Solen, att ej längre stråla,
Stänger hon uti ett stålberg,
Yttrar därvid själv och säger:
»Självmant må de nu ej slippa,
Månen må ej gå att lysa,
Soln ej höja sig och stråla,
Förrän jag en gång dem löser,
30. Kommer själv att bort dem föra,
Hämtar dem med nio hingstar,
Vilka samma sto har burit!»
När hon undanskaffat månen,
När hon solen bort förflyttat,
In i Pohja-hälleberget,
I den järnuppfyllda klippan,
Rövar hon desslikes elden,
Tar från Väinö-hemmet flamman;
Utan eld dess stugor blevo,
40. Utan ljus dess hus och gårdar.
Nu var natt förutan ända,
Mörker rådde utan avbrott,
Natt det var i Kalevala,
Uti Väinö-hemmets stugor,
Och i himlen likaledes,
Uti Ukkos hem i luften.
Dystert utan eld var livet,
Svårt det var att ljuset sakna,
Ledsnad kände alla mänskor,
50. Ledsnad Ukko själv försporde.
Gömmer hon, att mer ej lysa,
Solen, att ej längre stråla,
Stänger hon uti ett stålberg,
Yttrar därvid själv och säger:
»Självmant må de nu ej slippa,
Månen må ej gå att lysa,
Soln ej höja sig och stråla,
Förrän jag en gång dem löser,
30. Kommer själv att bort dem föra,
Hämtar dem med nio hingstar,
Vilka samma sto har burit!»
När hon undanskaffat månen,
När hon solen bort förflyttat,
In i Pohja-hälleberget,
I den järnuppfyllda klippan,
Rövar hon desslikes elden,
Tar från Väinö-hemmet flamman;
Utan eld dess stugor blevo,
40. Utan ljus dess hus och gårdar.
Nu var natt förutan ända,
Mörker rådde utan avbrott,
Natt det var i Kalevala,
Uti Väinö-hemmets stugor,
Och i himlen likaledes,
Uti Ukkos hem i luften.
Dystert utan eld var livet,
Svårt det var att ljuset sakna,
Ledsnad kände alla mänskor,
50. Ledsnad Ukko själv försporde.
