Den här sidan har korrekturlästs
§ §
28
Sång 26.
Sade muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne:
»Om på detta ej du aktar,
Icke vika vill med mindre,
Skall du, stinn av egna smärtor,
Svullen upp av inre plågor,
Spricka själv i tu, du lede,
Brista uti trenne bitar,
Blott jag spanat upp din moder,
690. Tagit reda på den gamla,
Ty ditt ursprung väl jag känner,
Vet, du lede, nog din uppkomst:
Syöjätär din moder varit,
Vetehinen dig har fostrat.
Ormens ursprung.
v. 695—768.
»Syöjätär spottade i vattnet,
Fällde dregel ner i vågen.
Denna vaggades av vinden,
Gungades av havets fläktar,
Under sex års tid beständigt,
700. Sju om icke flere somrar,
Uppå havets klara yta,
På dess högtuppvälvda vågor;
Vattnet drog den ut på längden,
Mjuk den blev i solens strålar,
Bränningar i land den förde,
Vågor vräkte den mot stranden.
»Tre naturens döttrar gingo
På det vilda havets stränder,
Vid dess rand, där vågor dåna;
710. Slemmet sågo de vid stranden,
Kaukomieli själv, den sköne:
»Om på detta ej du aktar,
Icke vika vill med mindre,
Skall du, stinn av egna smärtor,
Svullen upp av inre plågor,
Spricka själv i tu, du lede,
Brista uti trenne bitar,
Blott jag spanat upp din moder,
690. Tagit reda på den gamla,
Ty ditt ursprung väl jag känner,
Vet, du lede, nog din uppkomst:
Syöjätär din moder varit,
Vetehinen dig har fostrat.
Ormens ursprung.
v. 695—768.
»Syöjätär spottade i vattnet,
Fällde dregel ner i vågen.
Denna vaggades av vinden,
Gungades av havets fläktar,
Under sex års tid beständigt,
700. Sju om icke flere somrar,
Uppå havets klara yta,
På dess högtuppvälvda vågor;
Vattnet drog den ut på längden,
Mjuk den blev i solens strålar,
Bränningar i land den förde,
Vågor vräkte den mot stranden.
»Tre naturens döttrar gingo
På det vilda havets stränder,
Vid dess rand, där vågor dåna;
710. Slemmet sågo de vid stranden,
