Den här sidan har korrekturlästs
§ §
316
Sång 47.
Ukko, härskaren i höjden,
Luftens skapare, den store,
Börjar att häröver undra,
Eftertänker och begrundar,
Vad som kunde månen skymma,
Vilket töcken solen höljde,
Då ej månen mera glänste,
Solen icke längre lyste.
Och på molnets kant han framgick,
60. Långsmed himlafästets gränser,
Uti himmelsblåa strumpor,
Uti brokig fotbeklädnad,
För att efter månen leta,
Taga reda uppå solen,
Kunde dock ej månen finna,
Fick ej heller rätt på solen.
Eldens
ursprung.
v. 67—364.
Eld slog Ukko, luftens herre,
Gnistor lät han plötsligt springa
Ur sin blanka klingas eldbett,
70. Ur sitt svärd, som blixtar ljungar;
Eld han slog emot sin nagel,
Bragte gnistor fram vid fingret,
I den höga himlarymden,
Uppå stjärnegårdens slätter.
Elden så till liv han väckte,
Och han gömde eldens gnista
I en pung, med guld utsirad,
I en dosa utav silver,
Gav den nu åt luftens tärna,
80. För att vaggas, för att gungas,
Luftens skapare, den store,
Börjar att häröver undra,
Eftertänker och begrundar,
Vad som kunde månen skymma,
Vilket töcken solen höljde,
Då ej månen mera glänste,
Solen icke längre lyste.
Och på molnets kant han framgick,
60. Långsmed himlafästets gränser,
Uti himmelsblåa strumpor,
Uti brokig fotbeklädnad,
För att efter månen leta,
Taga reda uppå solen,
Kunde dock ej månen finna,
Fick ej heller rätt på solen.
Eldens
ursprung.
v. 67—364.
Eld slog Ukko, luftens herre,
Gnistor lät han plötsligt springa
Ur sin blanka klingas eldbett,
70. Ur sitt svärd, som blixtar ljungar;
Eld han slog emot sin nagel,
Bragte gnistor fram vid fingret,
I den höga himlarymden,
Uppå stjärnegårdens slätter.
Elden så till liv han väckte,
Och han gömde eldens gnista
I en pung, med guld utsirad,
I en dosa utav silver,
Gav den nu åt luftens tärna,
80. För att vaggas, för att gungas,
