Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/323

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

319


Sång 47.
 Ilmatar, den sköna jungfrun,
Äldst ibland naturens döttrar,
Kommer hjältarna till möte,
Yttrar dessa ord och säger:
»Vilka ären I, o männer?
Huru ären I benämnda?»
 Sade gamle Väinämöinen:
»Sjömän bägge två vi äro,
Jag den gamle Väinämöinen,
150. Denne smeden Ilmarinen;
Nämn då även du din härkomst,
Säg oss huru du benämnes!»
 Kvinnan svarade och sade:
»Jag den äldsta är bland kvinnor,
Allra äldst bland luftens jungfrur,
Alla väsens första moder,
Jämngod med fem vigda hustrur,
Jämlik brudar sex i skönhet.
Vart, I männer, gäller resan,
160. Vart är färden ställd, I hjältar?»
 Gamle Väinämöinen svarar,
Yttrar själv ett ord och säger:
Kvävd hos oss är eldens låga,
Sjunkit har det klara ljuset;
Länge utan eld vi levat,
Dvalts i oavbrutet mörker,
Men vi vilja nu omsider
Gå att elden efterspana,
Som har fallit ned från himlen,
170. Uppifrån de höga molnen.»