Den här sidan har korrekturlästs
§ §
322
Sång 47.
»Gånger tre, en natt om sommarn,
Nio gånger på en höstnatt,
Upp till granens topp den svällde,
Sjöd utöver alla bräddar,
Sen i eldens våld den råkat,
I den vilda lågans händer.
Fiskarna i land den vräkte,
Abborrskaran upp på klippor;
Fiskarna omkring sig sågo,
240. Abborrarna övervägde
Hur det bleve nu att leva;
Abborrn sörjde sina visthus,
Alla fiskar sina hemvist,
Gärsen saknade sin stenborg.
»Abborrn med sin krökta nacke
Kom och satte efter gnistan,
Kunde dock ej gnistan fånga;
Men då kom den blåa siken,
Siken sväljde eldens gnista,
250. Slukade den ljusa lågan.
»Nu sig lade Aluejärvi,
Sänkte sig från sina bräddar
Till sin forna plats och läge,
På en enda natt om sommarn.
»När en liten tid förlupit,
Gripes sväljaren av smärta,
Råkar slukaren i vånda,
Uti nöd den alltför mätte.
»Fram han sam, och sam tillbaka,
260. Sam en dag och sam en annan
Nio gånger på en höstnatt,
Upp till granens topp den svällde,
Sjöd utöver alla bräddar,
Sen i eldens våld den råkat,
I den vilda lågans händer.
Fiskarna i land den vräkte,
Abborrskaran upp på klippor;
Fiskarna omkring sig sågo,
240. Abborrarna övervägde
Hur det bleve nu att leva;
Abborrn sörjde sina visthus,
Alla fiskar sina hemvist,
Gärsen saknade sin stenborg.
»Abborrn med sin krökta nacke
Kom och satte efter gnistan,
Kunde dock ej gnistan fånga;
Men då kom den blåa siken,
Siken sväljde eldens gnista,
250. Slukade den ljusa lågan.
»Nu sig lade Aluejärvi,
Sänkte sig från sina bräddar
Till sin forna plats och läge,
På en enda natt om sommarn.
»När en liten tid förlupit,
Gripes sväljaren av smärta,
Råkar slukaren i vånda,
Uti nöd den alltför mätte.
»Fram han sam, och sam tillbaka,
260. Sam en dag och sam en annan