Den här sidan har korrekturlästs
§ §
335
Sång 48.
Föll ett nystan, rött till färgen.
Upp han knöt det röda nystan,
Mitt i nystanet, det röda,
Fann han slutligt eldens gnista,
Som från himlen kommit hade,
Som igenom molnen fallit,
Genom åtta himlafästen,
Genom luftens nio rymder.
Väinämöinen överlägger
240. Huru gnistan skulle föras
Till hans hem, där eld ej lyste,
Hans i mörker höljda stugor,
Men då spritter gnistan plötsligt,
Flyger ur solsonens händer,
Väinämöinens skägg hon sveder,
Och på smeden ännu värre
Bränner hon hans bägge kinder,
Sveder likaså hans händer.
Fram gick gnistan på sin vandring
250. Långsmed Aluejärvis vågor,
Flyktade till enrissnåret,
Tände eld i hedens enar
Och steg upp uti en granskog,
Brände skogens sköna granar,
Vandrade allt längre framåt,
Brände halva Pohja-landet
Och en del av Savos gränser,
Karjala på bägge sidor.
Gamle trygge Väinämöinen
260. Börjar själv att utåt vandra,
Upp han knöt det röda nystan,
Mitt i nystanet, det röda,
Fann han slutligt eldens gnista,
Som från himlen kommit hade,
Som igenom molnen fallit,
Genom åtta himlafästen,
Genom luftens nio rymder.
Väinämöinen överlägger
240. Huru gnistan skulle föras
Till hans hem, där eld ej lyste,
Hans i mörker höljda stugor,
Men då spritter gnistan plötsligt,
Flyger ur solsonens händer,
Väinämöinens skägg hon sveder,
Och på smeden ännu värre
Bränner hon hans bägge kinder,
Sveder likaså hans händer.
Fram gick gnistan på sin vandring
250. Långsmed Aluejärvis vågor,
Flyktade till enrissnåret,
Tände eld i hedens enar
Och steg upp uti en granskog,
Brände skogens sköna granar,
Vandrade allt längre framåt,
Brände halva Pohja-landet
Och en del av Savos gränser,
Karjala på bägge sidor.
Gamle trygge Väinämöinen
260. Börjar själv att utåt vandra,
