Den här sidan har korrekturlästs
§ §
374
Sång 50.
Furans grenar mig förnimma,
Björkens löv mig ömhet visa,
560. Rönnarna till mig sig hylla.
Tidigt miste jag min moder,
Blev som barn allena lämnad,
Liksom lärkan på en klippa,
Liksom trasten på en stenhög,
Till att kvittra liksom lärkan,
Att som trasten ensam sjunga,
Av en annan kvinna vårdad,
Styrd utav en stvymors nycker.
Bort hon jagade mig arme,
570. Drev det övergivna barnet
Ut i blåsten bakom stugan,
På dess nordligaste sida,
För att skyddlös nås av stormen,
Värnlös bort av vinden föras.
Så jag arma lärka irrat,
Så jag stackars fågel flugit,
Strövat världen kring, jag svaga,
Vandrat usel långa vägar,
För att varje vindkast pröva,
580. Stormens rytande förnimma,
För att uti kälden skälva
Och mig genomfrusen jämra.
Flere torde det väl finnas,
Ganska många lär det givas,
Som med vrede till mig ryta,
Som med hårda ord mig snäsa;
Björkens löv mig ömhet visa,
560. Rönnarna till mig sig hylla.
Tidigt miste jag min moder,
Blev som barn allena lämnad,
Liksom lärkan på en klippa,
Liksom trasten på en stenhög,
Till att kvittra liksom lärkan,
Att som trasten ensam sjunga,
Av en annan kvinna vårdad,
Styrd utav en stvymors nycker.
Bort hon jagade mig arme,
570. Drev det övergivna barnet
Ut i blåsten bakom stugan,
På dess nordligaste sida,
För att skyddlös nås av stormen,
Värnlös bort av vinden föras.
Så jag arma lärka irrat,
Så jag stackars fågel flugit,
Strövat världen kring, jag svaga,
Vandrat usel långa vägar,
För att varje vindkast pröva,
580. Stormens rytande förnimma,
För att uti kälden skälva
Och mig genomfrusen jämra.
Flere torde det väl finnas,
Ganska många lär det givas,
Som med vrede till mig ryta,
Som med hårda ord mig snäsa;
