Den här sidan har korrekturlästs
§ §
36
Sång 27.
Men med stora mått jag mätte,
Öste ut rätt mången fjärding
Av min egen kornbesparing,
Av den säd, som själv jag utsått.
»Men jag är ej Lemminkäinen,
Ej en gäst med namn och rykte,
Om man intet öl mig bringar,
Ej på elden grytan ställer
Och ett kok i grytan lägger,
120. Allra minst ett lispund svinkött,
Att jag äta får och dricka
Då min resas mål jag hunnit.»
Illpotar, den goda kvinnan,
Tog till orda nu och sade:
»Du min lilla tjänsteflicka,
Min beständiga trälinna!
Ställ en gryta över elden,
Hämta öl åt komne gästen!»
Lilla flickan, arma barnet,
130. Klenast i att kärlen tvätta,
Sämst bland dem som skedar skura,
Som i gården slevar skölja,
Lade nu ett kok i grytan:
Gamla stekben, abborrhuvu’n,
Därtill några vissna rovskaft,
En och annan torkad brödkant;
Ett stop öl därtill hon frambar,
Uselt kalja i en kanna,
Att av Lemminkäinen drickas,
140. Att den törstige förpläga,
Öste ut rätt mången fjärding
Av min egen kornbesparing,
Av den säd, som själv jag utsått.
»Men jag är ej Lemminkäinen,
Ej en gäst med namn och rykte,
Om man intet öl mig bringar,
Ej på elden grytan ställer
Och ett kok i grytan lägger,
120. Allra minst ett lispund svinkött,
Att jag äta får och dricka
Då min resas mål jag hunnit.»
Illpotar, den goda kvinnan,
Tog till orda nu och sade:
»Du min lilla tjänsteflicka,
Min beständiga trälinna!
Ställ en gryta över elden,
Hämta öl åt komne gästen!»
Lilla flickan, arma barnet,
130. Klenast i att kärlen tvätta,
Sämst bland dem som skedar skura,
Som i gården slevar skölja,
Lade nu ett kok i grytan:
Gamla stekben, abborrhuvu’n,
Därtill några vissna rovskaft,
En och annan torkad brödkant;
Ett stop öl därtill hon frambar,
Uselt kalja i en kanna,
Att av Lemminkäinen drickas,
140. Att den törstige förpläga,
